Pappa (i och utanför poesin)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När jag bläddrar i några antologier med svensk dikt, särskilt såna med dikt från Finland, ställer jag in hjärnan på en parallellspaning efter dikter om pappor. De är inte iögonenfallande många.
De är iögonenfallande frånvarande i antologierna, och de har, vad jag vet, inte fått någon temaantologi. Det finns diktantologier om katter och kärlek och sommar, men ingen om pappor.
Vad ädelt fädren tänkte, etc, etc. Så sjöng vi nyss. Men inte är det enskilda pappor man erinrar om, utan om generationerna och vad som utvalts att minnas om dem – en struktur.
I antologin ”Modern finlandsvensk lyrik”, redigerad 1986 av Claes Andersson och Bo Carpelan kryssar baksidestexten bort från kommentar och karaktäristik och strör ut en handfull frågor. Den sista lyder: Finns det en ny kvinnodiktning?
Vaddå ny? Vaddå kvinno- …?, är (och var) de spontana motfrågorna. Då var det 1986 och undermeningen avslöjade en seg struktur.
I samma bok hittas två dikter med synligt pappamotiv. En är av Sebastian Lybeck. Där uppträder pappan beväpnad med en såg i en grym mardröm: ” Han tror att jag vill slå honom / vill ta hans ägodelar, trampa ned / hans liv/ Men jag, hans son, vill bara räcka / handen till farväl /…”
Den andra är av Carita Nyström, den börjar utan preludium med liten bokstav: ”pappa jag ser dig / som i en chagallsk tavla / cyklande i kvällsljus / genom din barndoms by / medan du spelar din fiol / …”.
Svårt eller vackert, det finns en distans till pappa i de här sena 1900-talsdikterna. Men efter det har antologiredaktören Andersson skrivit närgångna dikter om sin egen pappa. De synar klyftan mellan krigs- och efterkrigsgenerationen, benar ut vad det kostat att upprätthålla den – kanske nuddat vid varför man varit tvungen att förskansa sig.
Kanske är ett sånt närmande möjligt först när sonen sen länge uppnått pappa- eller farfarsålder. Men pappabilden, som samhället velat se den, har varit i förändring längre. Ett framsteg är väl att det offentliga börjat tala om föräldrar och överlåter till barnen att kalla de vuxna i familjen det man internt kommer överens om.
Annonserna för farsdagspresenter domineras inte längre av vinterkrigsfiktion och strumpor. Tiden har ju gått, förstås. Och vinterkrigsfiktionen har slagits ut av böcker om framgångsrika män, ibland skrivna av dem själva, ibland inte. Sport och pengar är huvudsaklig tematik.
Men pappor kan också gilla poesi. Och går man till närbutiken vill de att man uppmärksammar far med blommor och extra dyrt kaffe. Restaurangerna har erbjudanden för far och familjen, de saknar helt undertonen i mordagserbjudanden från förr. Länge var tanken att mor, som annars slet med matlagingen, för en gång skull fick gå till dukat bord.
Frågar någon efter fler poeter som skrivit om pappa (och mamma), högstämt eller kritiskt, gissar jag (utan att titta efter) till exempel på Carpelan och Ågren och Boucht och Lindén.
Yngre poeter som Catharina Gripenberg och Emma Ahlgren har skrivit om egendomliga eller dysfunktionella familjekonstellationer.
”Familjer bidrar inte till förståelsen”, är den lakoniska slutklämmen i en av Catharina Gripenbergs nyaste, som också ingår i den färskaste diktantologin som utkommit hos oss.
Mest lämnas papporna till prosan, riktigt mycket finlandssvensk prosa handlar om pappor. Det är en lärorik, ibland smärtsam, ibland befriande läsning.
Men bortom bilderna har det länge funnits pappor som gjort allt möjligt utanför det förväntade, till glädje för sig själv och för sina barn. Så när jag som riktigt liten fick den beskäftiga frågan om vad jag ville bli som stor, svarade jag utan tvekan: Pappa!
Annonserna för farsdagspresenter domineras inte längre av vinterkrigsfiktion och strumpor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.