Anja Kuusisto 09.02.2019 04:01

I mars i fjol gav närvårdarfacket Super tre strejkvarningar då det var svårt att få till stånd ett avtal för vårdanställda i den privata socialvården. Strejken skulle ha gällt Attendo, Mehiläinen, Esperi, Pihlajalinna med flera.
I Supers retorik ingick fraser om att arbetsgivaren inte har tagit de anställdas oro för vårdkvaliteten och riskerna för personalens utmattning på allvar. Ett avtal kom småningom, oron fanns kvar.
I september i fjol utfärdade såväl Super som Tehy ett temporärt övertidsförbud och förbud mot byte av arbetspass under en viss vecka.
Nödropen från fackförbunden har förekommit i decennier, längre än vad vi ens har haft några privata företag i branschen att tala om. Nödropen gäller både kommunalt och privat.
Men nödropen har klingat för döva öron, och därför känns den gångna månaden som en uppvakning på bred front. Också Saml vaknade till sist.
Vill man tala partipolitik kan en titt på Super-fackets webb förresten berätta att närvårdare, minnesskötare med flera finns i alla partipolitiska färger – i varje fall när man ser till vilka fackanslutna medlemmar som är nominerade i riksdagsvalet.
Nu talar vi inte partipolitik. Vi vill tala om vård, om äldreomsorg.
Det är nämligen så att det här uppvaknandet – som ledde till en interpellation i riksdagen på fredagen, rösterna för regeringen föll 99–88 – alltid löper en risk att hamna i skuggan av något annat Stort i vi-fixar-bara-en-fråga-i taget-landet.
”Decimalerna är viktiga men vi måste veta vad vi vill med äldrevården” var rubriken för ÅU:s ledare häromdagen.
Så är det. Att decimaler som uttrycker antalet vårdare per klient blir lag istället för rekommendation är viktigt, att siffran är tillräckligt stor är viktigt.
Men vi måste veta vad vi vill med äldrevården – och vi får inte låta debatten ebba ut.
Lika viktig som decimalen är vården som finns bakom siffran – decimalen kan vara hur hög som helst om ett vårdbolag sätter in fantomvårdare i arbetslistan eller om personalens behörighet inte följer vårdbehovet.
Det finns så många slags äldreomsorg. Intensifierat serviceboende är vård där klienterna behöver vård eller tillsyn dygnet runt, men det är ändå inte lika krävande vård som den som ges vid långvårdsavdelningar.
Om personalen är heltidsanställd eller om man hamnar att lappa på med många timanställda för att uppfylla en viss decimal spelar också en roll, liksom erkännandet av att det finns mer och mindre effektiva, mer och mindre empatiska vårdande händer.
Så vad vill vi med vården? Att den som orkar vara uppe får se något annat än sitt rum?
Att den gamla och sjuka får en säng, mediciner, mat och en dusch i veckan? Att den som ger medicinerna har en advekat utbildning för uppgiften?
Kraven är många och kravet på uppföljning är viktigt. Att det har fallerat vet vi.
Om vi då antar att nästa riksdag har lyssnat på nödropen. Att den stiftar en lag som kräver ett viss antal vårdare per klient. Är allt bra då?
Det som händer sen är att kommunerna, landskapen eller företagen som ska anställa dessa vårdare får panik.
Det finns nämligen redan nu stora rekryteringsproblem i äldreomsorgen. Också många vårdutbildade väljer andra jobb.
Jobb som inte är treskifts-, där kanske lönen är bättre, kollegan inte är ett pappersspöke eller där du inte måste stanna på följande skifte då kollegan insjuknar – vårdaren med hjärtat på rätt ställe ställer ofta upp. Hen gör lite till, och sen ännu lite till.
Det som också händer är att anstalterna, boendena, avdelningarna inte kan ta emot fler klienter för de har inte tillräckligt med personal.
Det som då händer är att ännu fler äldre vars rätta adress egentligen är vårdhem istället bor hemma.
Kommunerna eller landskapen behöver då fler anställda i hemvården och hemsjukvården. Det är brist på dem och det är brist på pengar.
Så tja. Kanske vi faktiskt behöver tala om äldreomsorg i det här landet.
Kanske vi måste komma bort från den lönegrop där den som vårdar människor får mindre betalt än den som vårdar maskiner.
Kanske vi måste sätta ett värde på vården på riktigt, se att omsorg om andra hör till de finaste yrken som finns.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln