På Sjölax gård renoverar man med varsam hand och gamla metoder – innerväggar kläs med kodynga
Att bo i ett mer än 200 år gammalt hus kommer med vissa skyldigheter om att bevara historian och de berättelser som finns i väggarna. På Sjölax gård i Kimito har den här uppgiften sedan fyra år tillbaka vilat på Christer Jägerskiölds axlar.
– Nog önskar man ju att de kunde ha byggt ett lite mindre hus, säger Jägerskiöld skämtsamt, och tittar upp mot det 1 000 kvadratmeter stora karaktärshuset där han numera bor med sin familj.
Här finns alltid någon typ av underhåll att greja med. Just nu fixar Jägerskiöld i barnens rum, men listar framtida projekt som till exempel att yttertaket ska målas, liksom brädfodringen.
Lyckligtvis har han ett stort intresse för gamla hus, samt för traditionella metoder och material.
– Det är roligt att göra själv. Det kräver mycket arbete, men inte så mycket verktyg och material, säger Jägerskiöld, som självfallet vill värna om husets originalitet.
Anrik släktgård
Släktgården Sjölax gård har Christer Jägerskiöld tagit över efter sina föräldrar. Här driver han ett ekologiskt jordbruk med 250 hektar odling och har cirka 65 dikor samt kvigor och kalvar för produktion av ekologiskt nötkött.
Karaktärshuset, eller egentligen bara den mittersta delen av det, är byggt år 1809. Femtio år senare byggdes en flygel på vardera sidan, och gav bygganden den flotta storlek den har i dag.
I samband med att flyglarna byggdes sattes ny liggande brädfodring också på den ursprungliga delen (ovanpå originalbrädfodringen), men bara nedtill.
Virke som mår bra är evigt
Brädfodringen från 1860 är 40 millimeter tjock, främst av tallvirke. Det är ett rejält virke, som på ytan fortfarande ser ut som nyligen införskaffat. Jägerskiöld förklarar att om virket sköts bra och har en bra skyddande yta av färg så är det evigt.
– För sex-sju år sedan skrapade vi bort den gamla färgen och målade om, säger Jägerskiöld, som gräms över att en fuskig plastfärg på verandaväggen då lämnades kvar under den nya färgen, vilket gör att färgen där nu spricker och lossnar.
För ytterväggen är höst och vår de mest utmanande årstiderna, då det är blött. Den södra sidan är värst utsatt för regn, men också för solsken, som sliter på materialet. Dagens kyla på 17 grader är däremot ett bra klimat för virket.
Hur gör man för att hålla väggen frisk?
– Det gäller att ha fönsterplåtarna på plats, så att vatten inte kommer in i byggnaden. Dessutom ska brädfodringen ses över då och då, och lappas om den är trasig, så att vätan inte kommer åt stocken, säger Jägerskiöld.
Han poängterar vidare att om det finns växtlighet nära väggen, måste den hållas under kontroll, eftersom den håller fukten kvar vid väggen.
– Träväggen klarar nog av att bli våt, bara den får torka emellan.
Näver som vindskydd
Mellan brädfodringen och stocken finns ett lager med näver, som fungerar både som vindskydd och fuktspärr. Det tåliga materialet har också använts mellan stenfoten och den första stocken.
– Även om nävern är 200 år gammal är den som ny, säger Jägerskiöld fascinerat.
Enligt honom fyller nävern sin uppgift och inomhustemperaturen håller sig på en okej nivå: 18-20 grader.
Numera är den huvudsakliga uppvärmningen inte längre vedeldning, utan en flispanna i ett annat hus sköter det. Bara en del av huset använder sig familjen av, resten är som ett vackert museum, där tiden har stannat. I de delar som inte är i användning hålls en grundvärme på 16 grader.
– Då jag var liten eldade vi ännu med ved. Då kunde temperaturen nog sjunka till fjorton-femton grader om ingen eldat på ett tag. Men det hör ju till att det är lite kyligt i gamla hus, det finns yllesockor!
Byggmaterial från gården
Så gott som allt material huset är byggt av kommer från gården – trä, näver, mossa, lera och sten. Bara spiken och glasrutorna är någon annanstans ifrån.
Fönstren, som det finns uppskattningsvis ett hundratal av, är original med handblåsta, sköra glas. Underhållet av dem består främst av att förnya fönsterkittet, då det börjar ge efter på sina ställen.
Att renovera med naturliga material är något som Jägerskiöld tagit fasta på. Här används inga skivor till väggarna, utan originalmaterial ska det vara.
Kodynga som väggmaterial
En del av materialet, kodynga, får han behändigt nog av korna på gården.
Den blandar han med lera och sand och halm, också dessa ingredienser från egen gård.
Massan används direkt på insidan av stockväggen för att få ytan jämn. Tjockleken varierar från två till fem centimeter. Materialet spricker då det torkar, varefter en ny yta med färgpigment i stryks på.
Några exakta recept för blandningen finns inte, utan det gäller att pröva sig fram, eftersom råvarornas konsistens förstås varierar.
– Det här är ett bra material som andas, säger Jägerskiöld.
Andra fördelar med blandningen är att väggen blir vindtät och så lever materialet istället för att spricka, vilket modernare rappning kan göra. Dessutom finns ingen plats för skadedjur som till exempel möss att bygga bon i fyllningen.
Enligt Jägerskiöld är det numera allt populärare att använda sig av naturmaterial, bland annat som en följd av hälsoproblem orsakade av dålig inomhusluft. Men också intresset för att bevara det gamla är på uppgång.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.