På hjortjakt i Korposkogarna
Eugen Friman, Bengt Boman, Tom Rönnberg och Rurik Löfroos gör sig redo för säsongens sista jaktdag. Hundarna Sulo och Kerttu-Kyllikki är också ivriga att få komma ut till skogs. Foto: Kim Lund
Det är sista dagen på jaktsäsongen för hjortdjur. Ett sällskap jägare ur södra Korpo jaktlag har samlats för att pröva jaktlyckan i skogarna söder om Långviken i Kjöllingby.
Jakten inleddes i mitten av oktober och nu har jaktlaget endast en hjortlicens kvar att utnyttja.
Som traditionen påbjuder inleds jakten med kaffe och munk i en liten lada som jaktlaget har byggt om till jaktstuga. På väggarna hänger troféer av tidigare fällda rådjur och vitsvanshjortar och i kaminen sprakar en värmande brasa.
Bengt Boman och Sulo.
Jaktledaren Bengt Boman lägger upp strategin för jakten och kommer överens om vilka positioner jägarna Eugen Friman, Jorma Lindblom, Tom Rönnberg och Rurik Löfroos ska inta.
Det är drevjakt efter rådjur, vitsvanshjort och hare som gäller. Den strävhåriga taxen Sulo och harhunden Kerttu-Kyllikki gnyr ivrigt och väntar på att få ge sig ut till skogs.
– Jag kallar det här för rekreationsjakt. Vi har redan fällt det byte som vi behöver, så det spelar ingen roll om vi får något eller inte. Vi är så pass få att det är ganska osannolikt att vi får något byte, säger Boman.
Vi kör längs en smal slingrande skogsväg och parkerar bilen. I det tunna snötäcket utanför bilen syns mårdhundsspår som Sulo nyfiket snusar på. Snart rusar hunden i väg och Boman kollar på GPS:en hur hunden rör sig.
Mårdhundsspår.
En drevhund kan röra sig över stora områden under en dag.
– Hundarna jobbar och gubbarna väntar. Sulo kan springa cirka 20 kilometer under en jaktdag, men han är redan tio år gammal så han är inte lika pigg som tidigare. Det har hänt att han varit så trött att jag varit tvungen att ta hem honom i ryggsäcken.
Det är inte bara Sulo som börjar komma till åren. Den åboländska jägarkårens medelålder är relativt hög och jaktlagen håller på att förgubbas. Nu skulle det snart behövas yngre krafter med i verksamheten, säger Friman.– Jag vill inte tro det, men jag är illa rädd för att jakten har lite gubbstämpel över sig och vi borde få med mera ungdomar. Men jakt är kanske inte det första de prioriterar.
– Vi kanske orkar i 10–15 år ännu, men under den tiden borde vi få med nya jägare. Men det kan vara svårt, jag ser ju med min pojke som har fullt upp med barn och jobb, säger Löfroos.
Ute i skogen ser vi flera viltstigar som löper kors och tvärs i terrängen. Med jämna mellanrum ser vi hjort- och rådjursspår och plötsligt rusar en vinterskrudad hare i väg cirka 100 meter framför oss. Vi kommer till en gammal gärdsgård som utgör gränsen mellan Kjöllingby och Västerkalax. Snart är vi framme vid ett litet jakttorn som har inretts med en liten soffa och ett gasuppvärmt värmeelement.
Härifrån har man bra uppsikt över vinterutfodringsplatsen en bit från tornet och förhållandena är ypperliga för vakjakt. Från tornet har jägaren full kontroll över bytet och risken för skadeskjutningar är minimal samtidigt som jägaren lätt kan avgöra om det är en hind eller get som är i skottlinjen.– Utan vinterutfodringen skulle vi knappt få något byte. Vid utfodringsplatserna kan man bedriva selektiv vakjakt och upp till 80–90 procent av bytet fälls vid vakjakt, säger Boman.
Vid vinterutfodrinsplatserna har jägaren god uppsikt över bytet och från jakttornet kan man bedriva en effektiv och selektiv jakt.
Hjortstammen har vuxit kraftigt de senaste åren och jaktvårdsdistrikten beviljade i fjol cirka 25 procent flera licenser jämfört med året innan. De varma och snöfria vintrarna har gett hjortarna tillgång till föda året runt vilket har gynnat stammens tillväxt.
ÅU har i flera repriser skrivit om hjortar och rådjur som utgör en fara i trafiken och som äter upp folks planteringar.
I maj vittnade Jeanette Lagerroos i Nagu om hur hon räknat till 65 rådjur- och vitsvanshjortar på en 25 kilometer lång sträcka mellan Prostvik och hemmet i Koum. Hon kallade djuren för ohyra, vilket inte gillas av Boman.
– Jag tycker inte om att man ser på hjortdjuren som skadedjur. De är en förnyelsebar naturresurs precis som svampar, bär eller fiskar. De lokala variationerna kan vara stora och här i Korpo har vi i alla fall inte för mycket av dem, men på Lillandet i Nagu kan situationen vara annorlunda.
Sulo har fått vittring och hans skall hörs i fjärran. Medan vi sitter och småpratar kommer ett rådjur plötsligt springande framför oss. Djuret stannar vid en bergsskreva och tittar nyfiket mott oss. Boman höjer geväret, men hinner inte trycka av innan djuret skuttar iväg.
Det här rådjuret hann undan innan jägaren kom till skott.
En överivrig skytt skulle kanske ha tryckt iväg skottet, men Boman ville ta det säkra före det osäkra.
– Jag var inte säker på att få iväg ett lyckat skott, så det var bättre att vänta.
Senare kommer ytterligare ett rådjur springande förbi oss, men också det hinner undan innan Boman får upp geväret.
Den här dagen blir det inget byte, men det verkar inte bekomma jägarna. Både gubbar och hundar fick en skön dag ute i skogen med munkar, grillkorv och kaffe.
En dag som denna är det lätt att förstå charmen med att vara jägare.
Bengt Boman spanar efter byte. ”En jägare måste ha bra tålamod”.
LÄS OCKSÅ: Nu ska hjortstammen minska
Nu siktar man på hindarna
Hjortar och rådjur har blivit ett otyg i skärgården
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.