På gott och ont är körsång en hobby som gör det svårt att vara bara ganska intresserad.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Om intresse för körsång kunde värderas i siffror och om skalan gick från noll till hundra, skulle visaren för min del stanna på högst 71,5. Ganska intresserad. Det var samtidigt en lättnad och en sorg att inse det.
I bagaget finns ett sammanhang där sången var självklar. Spontan sång och organiserad sång. Sång i glädje och sång i sorg. Sånggruppen med det lika självklara som pinsamma namnet Bäckbyflickorna och vår körledare Birgitta som under sin tid i lärarseminariet blev finsk mästare i kvartettsång. Hur hon drillade oss i att forma ”i” en aning mot ”y” för att hålla tonhöjden och hur hon instruerade oss hur vi skulle andas för att inte storkna under ”Jul, jul, strålande jul”.
Det är en bakgrund som gör det svårt att inte ha ambitionen att vilja ha en stark passion för körsång. I verkligheten blev jag bara en ganska intresserad körsångare, som inte kan uppvisa annat än en lista över körer jag slutat sjunga i.
Det är så mycket jag fått genom de körer jag slutat i. Musikalisk utveckling under ledning av inspirerande dirigenter. Den befriande körgemenskapen som gör det svårt att förbli småilsken, även om dagen fram till körövningen hade gett fog för ilskan. De långvariga vänskapsbanden som består också efter att den enas eller bådas körengagemang tagit slut. Uppträdanden, fester och resor som svetsat samman kören.
Ändå har jag slutat, eller som nu, tagit paus på obestämd tid.
På gott och ont är körsång en hobby som gör det svårt att vara bara ganska intresserad. Det är inte karaoke, där man går in och väljer den låt som bäst passar en själv, och sedan ger över scenen och mikrofonen till någon annan. Det är inte träning, av det moderna kommersialiserade slaget, där man kan välja boxning på torsdag om man missar spinningen på tisdag.
Körsång bygger på gemenskap och samtidighet. Inte ens den mest musikaliska och rutinerade sångare kan i längden vara en körsångare utan att konfronteras med samtidigheten och gemenskapen. Det kräver tid och somliga av oss är bevisligen riktigt usla på att hålla körövningskvällarna fria från andra engagemang.
Den som har blick för vad som upprätthåller institutioner vet att det som får körerna att hålla ihop är stöttepelarna. De som alltid håller sin kalender fri från annat den kväll det är körövning. De som tar ut stämmor på piano och övar texter medan de kör bil. De som organiserar lotterier, sorterar noter och tänker ut program.
Här i Åbo finns ett gäng som bär upp flera körer. De vore värda alla medaljer någon auktoritativ instans kunde dela ut. Med tillräckligt många stöttepelare av det slaget klarar körerna av att det finns några som bara är ganska intresserade och några som mest kommer och går.
I synnerhet nu kring jul saknar jag alla körer jag slutat i. Kan skilja mellan olika arrangemang av de kända julsångerna. Vet hur understämmorna låter och sjunger tyst med i den andra sopranstämman. Samtidigt är jag nöjd över att inte behöva springa ut på stan och leta efter en pigg röd accessoar till körens nästa uppträdande och över att slippa ha dåligt samvete över att jag inte hunnit öppna stämövningsfilerna.
I den skärningspunkten uppstår noteringen 71,5 på skalan noll till hundra. Ambitionen som inte åtföljs av prioritering. Det är som det är och just nu kan det inte bli annorlunda.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.