På en ö i historien
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”På en ö där nästan ingen bor sätter varje besök något på spel … ”. Så börjar Roy Jacobsens roman ”Bara en mor”, som är fjärde delen i sviten om Barrøya som påbörjades 2013 med ”De osynliga” (året angett för det norska originalet) och fortsatte med ”Vitt hav” och ”Fartygets ögon”.
Skildringen börjar 1913, och i den fjärde romanen har vi framme vid efterkrigstiden. Romanernas Ingrid bor igen på ön, nu med sitt eget barn, vars far är en rysk krigsfånge, och ett fosterbarn som fötts på ön med en tysk som pappa.
Kriget och vad det föder, inte bara konkreta barn, är ett av Jacobsens motiv, stort etablerat i ”Segerherrarna”, som kom ut 1991 och beskrev hur Norge förändrades generation för generation efter kriget.
Hur de fattiga fiskarsamhällena småningom läckte friska och utbildade unga mot städerna söderut, mot en värld med välbetalda manschettjobb och en värderingskarta som inte hade mycket gemensamt med punkten rörelsen utgått ifrån.
Jacobsens nyaste bok slussar oss tillbaka till andra världskrigets ockuperade Oslo. Men särskilt många nazister ser läsaren inte röken av, om man undantar kommendant Heussler som chefar för ett materielupplag inhyst i en gammal gummifabrik, och den lite enfaldiga vaktposten på samma ställe, Lothar. ”Aus Tübingen”, tillägger L. nästan, kamratligt, när han presenterar sig för berättelsens huvudperson Carl.
Romanen heter ”De ovärdiga”. Det anspelar bland annat på att personerna inte är iögonenfallande i någon bemärkelse.
De är skolgrabbar som borde sitta på skolbänken, men de skolkar mest, och skrapar ihop all slags gods, helst livsmedel för sina familjer, som tar emot allt som kan kommas över.
Under rådande omständigheter frågar ingen efter ursprunget på en syltburk eller köttkonserv.
Grabbarna är specialister på att spåra upp cyklar, som kanske har ägare, kanske inte, reparera och måla om dem och sälja dem vidare.
Men deras bästa stötar görs när de fått tag på en karta över villor till rika familjer som lämnat Oslo, förmodligen för att leva med sina likar på tysk mark. Vilka de är blir inte fullt klart för läsaren, för det mesta som sker omtalas ur pojkgängets synvinkel.
De har viss kontaktyta med motståndsrörelsen, men är inte en del av dem, de är för unga, psykiskt svajiga, kanske ovärdiga såna uppdrag.
I stället blir de ett rafflande tjuvgäng. Läsarnas sympatier är på Carls och hans kompisars sida, i stort sett. De länsar villorna, säljer dyrbarheter till samlare och affärsidkare som inte är nogräknade.
Men de räknar ut att vissa saker kan vara för heta att omsätta, som en tavla som berättelsen först hanterar som en äkta Kaspar David Friedrich-målning.
Den får småningom sin proveniens justerad (fast det förblir osäkert om man ska tänka på den som förfalskning, kopia eller pastisch) och den följer Carl in i vuxenlivet.
I romanens epilog testamenterar han (nu änkling efter ett långt äktenskap med henne han hade ett gott öga till redan under gängtiden) målningen till sin son, som är historiker och forskar i ockupationsåren.
Den övergripande frågan blir (med tavlan som en talande bit av bakgrunden!) hur olika slags kunskap förhåller sig till varandra: erfarenheten hos dem som själva upplevt tiden, överblicken hos dem som studerar den i efterhand, berättelserna av dem som skriver fiktivt om årens människoöden.
Carl själv har ett värre brott än plundring på sitt samvete. Romanen låter en tro att han håller det hemligt. Roy Jacobsen vet, liksom Kjell Westö hos oss, vad krig gör med mänskor.
Rättskaffens handlingar och smarta val varvas med sunkiga attityder och våld. Hos samma person.
På sätt och vis liknar pojkgänget i Oslo också öborna i norr. Man har att förhålla sig till dem ödet tilldelat en. Och fiska tillsammans med dem när man kan.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.