På en bänk i parken blir jag en ros
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hör någon komma ifatt mig på trottoaren, det låter som någon med bagage, en rullande resväska. Där jag går är det annars stillsamt, ingen syns, det är söndag. Tar ett steg år sidan för att låta resenären passera.
Men det är ingen som rör sig till fots utan en av de fyrkantiga varurobotarna från den kända livsmedelskedjan. I uppförsbacken får den snabbt försprång, vinkar glatt med sin signalvimpel.
Är långt från hemkvarteren, där robotarna inte längre är nyheter. Vi tycker de är gulliga, men det finns ju gränser för hur länge man kan hålla på och tröska det. Nu säger jag i alla fall högt: ”Hej på dej!”.
Jag önskar att den hade svarat, med ett ”Moikka!” och ett ”Hej, hej!” med nasal robotröst. Snart närmar vi oss affärskedjan och pockar på att robotarna ska börja prata, när de en gång rör sig bland folk.
Och i en framtid som väl nästan är här kan det vara robotarna vi utvecklar samtal med, medan människorna blir själlösa instrumentella chattkumpaner.
Det är redan nu svårt att veta om de som ringer upp och vill sälja abonnemang är levande organismer eller inte, är de extra offensiva tror jag de är människor.
Men man behöver tala med nån, mänska eller maskin. Eller med djuren. Om jag blir långvarigt skärrad av sakers tillstånd tittar jag ibland på några avsnitt om fårfarmaren Kari-Anne på en liten ö i Lofoten. Två säsonger ligger på Arenan.
Hon jobbar på och småpratar med fåren och med sin hund.
Mest tycker jag om hennes skratt som bubblar fram när hon talar om arbetet, öns invånare och djuren. Skrattet innehåller också lite genans över att bli filmad hela tiden, att stå i fokus och inte fritt få röra sig i uppdragens alla riktningar.
En annan söndag är jag i Pargas och har en stund att fylla innan jag beger mig till målet för dagen.
Då stannar jag i Violaparken och sätter mig på första bästa bänk. En rosenbuske väller ner över den, jag är nästan gömd där, inuti rosendoften. Där ser mig ingen.
Parken som vårdar minnet av Viola Renvall är full av rosor. Och kanske hon själv inte skrev särskilt mycket om rosor, men att sitta och begrunda på en bänk skulle hon gärna tala för, jag tror hon har en dikt om det.
Skriva om rosor är krävande. ”Någonstädes långt borta i fjärran land / finnes en blåare himmel och en mur med rosor”, så lyder ett par högtravande i Södergrans dikt ”Ingenting”, som rör vid besvikelse och ångest, driver in dem i en inhägnad av ord, må vara temporär.
Samma dikt slutar med den kända passagen: ”Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom / och trånga år av längtan / såsom de korta ögonblick då öknen blommar.” Ska man läsa det uppskruvat salvelsefullt eller tillbakahållet stoiskt?
Det beror väl på.
Hos Södergran hittar man ofta rosor. Och emellanåt hos Eva-Stina Byggmästar. Samlingen ”Älvdrottningen”, som har rader som är blommande euforiska.
I en annan bok av Byggmästar är Emily Dickinson en central gestalt i dikten. Minns att Dickinson själv har skrivit om en ros, ”A Rose”.
Det finns något oförskräckt över den dikten, den är sinnlig och rörlig.
Emily Dickinson levde avskilt, skrev för sig själv, gick knappt hemifrån. Med åren har många hittat stöd i hennes oinställsamma sätt att skriva, just nu verkar det vara högkonjunktur för henne. Hon passar också bra den oroliga sommaren 2024, då hela världen växlar värderingar, osäkerheten växer.
”A Rose” är tydlig, fast Dickinson ofta är suggestivt dunkel. Dikten får stå i original, översättningarna kan vara lite för skakiga. Rosor i sig själva är i alla fall sällan tveksamma. Och slutraderna sätter en i rörelse, rycker upp en från bänken, befriande:
A sepal, petal, and a thorn
Upon a common summer’s morn,
A flash of dew, a bee or two,
A breeze
A caper in the trees,—
And I’m a rose!
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.