Kim Lund 06.11.2022 08:301

Wiveka Kauppila ställer gärna upp för en ÅU-intervju. Men hon skulle hellre ha sett att det var en annan tidning som intresserade sig för hennes jobb som koordinator för den svenska servicen vid ÅUCS.

– Finlandssvenskan syns inte i de finska medierna och det harmar mig. Det skulle ha varit trevligt om Turun Sanomat hade kommit för att intervjua mig.

Orsaken till att Kauppila just nu är att intressantare än vanligt är att hon efter 41 år på ÅUCS går i pension den sista december.

Hon började som sjukskötare på barnintensiven år 1981 och specialiserade sig senare inom kirurgi och intensivvård. Hon blev överskötare på barn- och ungdomskliniken och det var då hon började engagera sig i patienternas rätt att få vård på sitt modersmål.

– Alla svenskspråkiga patienter skickades till mig och jag märkte hur viktigt språket är för att patienterna ska känna att de får en högklassig service. Jag ville dela med mig av mina språkkunskaper och göra svenskan synlig i sjukhusets vardag.

År 2001 blev Kauppila sekreterare i nämnden för den språkliga minoriteten i Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt. Sedan 2018 har hon varit föredragande i nämnden.

Distriktet är stort och verksamheten splittrad på flera områden och sjukhus. När hon började var arbetet med att förbättra den svenska servicen koncentrerad till Åbolands sjukhus och språkfrågan vid ÅUCS hade fallit i skymundan.

Inom ledningen tyckte alla att det var viktigt att utveckla den svenska servicen, men ingen visste riktigt hur det skulle gå till.

Ansvarsfördelningen var oklar och det var svårt att få igång det praktiska arbetet. Man visste inte vem som hade ansvar för vad, vilket ledde till att ingen ansvarade för någonting. Därför gällde det att involvera hela organisationen, säger Kauppila.

– Ledningen ska se till att det finns pengar att till exempel ordna kurser i svenska, de ska finnas personer som ansvarar för den svenska skyltningen och det behövs personer som följer upp hur svenskan implementeras i sjukhusets vardag.

Allt det här finns nu dokumenterat i sjukvårdsdistriktets uppdaterade språkprogram för åren 2021–2022.

Kim Lund

Utvecklingen har gått i rätt riktning och i dag både syns och hörs svenskan mer än tidigare. Men det sker inga stora förändringar över en natt.

Det gäller att framskrida enligt småstegsprincipen. Det kan räcka med att man säger hej och några artighetsfraser på svenska, sedan kan man lotsa patienten vidare till någon som pratar bättre svenska, säger Kauppila.

– Vi kan inte kräva att alla ska kunna svenska och det kan vi inte heller uppnå. Men jag har märkt att attityderna till svenskan har blivit bättre. Man talar inte längre om tvångssvenska och det finns ett genuint intresse bland personalen att lära sig svenska.

— Det är stor efterfrågan på svenskakurserna och i synnerhet den yngre generationen förhåller sig positivt till använda ett språk som de kanske har studerat.

Kim Lund

Det gäller upprätthålla intresset och visa att svenskan är ett levande språk som används och som behövs. Därför är det nödvändigt att språket hörs på avdelningarna och i korridorerna. Att svenskan ibland glöms bort beror inte på illvilja, utan på oförstånd och okunskap, säger Kauppila.

– Vi måste hela tiden göra svenskan synlig i vardagen och inte leva i vår finlandssvenska ankdamm. Många av oss byter alldeles för lätt till finska och personalen får inte möjlighet att öva sin svenska. Man lär sig ett språk endast genom att tala det.

För att komma vidare och öka förståelsen för tvåspråkigheten är det viktigt att finlandssvenskarna inte är alltför krävande. Man kan sporra finskspråkiga att tala svenska genom att vara uppmuntrande och trevlig, i stället för att haka upp sig på grammatikaliska missar och språkgrodor.

– Vi har orsak att se oss själva i spegeln. Vi kan vara ganska kritiska och snörpa på näsan om någon använder fel preposition eller uttalar ett ord fel. Jag har blivit accepterad trots att jag inte talar perfekt finska och det bör gälla också andra vägen.

Vid sidan av jobbet som koordinator för den svenskspråkiga servicen på ÅUCS är Kauppila projektchef i språkfrågor i det nya välfärdsområdet. Hon jobbar tätt ihop med Karin Simola som vid årsskiftet blir direktör för den tvåspråkiga servicen i välfärdsområdet.

Kauppila hoppas att de goda resultaten av språkprogrammet på ÅUCS kan utnyttjas också i välfärdsområdet. Men helt lätt blir det inte. Dels är välfärdsområdet en gigantisk organisation och dels finns det inte ännu någon erfarenhet av tvåspråkighet i den nya organisationen.

– Jag hoppas vi kan få till stånd ett likadant språkprogram som vid ÅUCS. Men för att lyckas måste svenskan lyftas fram i alla lägen och i alla partier. Det får inte bli en fråga som endast SFP driver.

På tal om politik, har du blivit tillfrågad att ställa upp i riksdagsvalet?

– Jo det har jag, men jag har alltid varit tjänsteman och haft svårt att binda mig till något parti. Skulle jag nu ställa upp skulle det vara för SFP, jag funderar på det men det är ännu öppet ifall jag ställer upp, kanske jag låter yngre krafter styra.

Så här inför pensioneringen, är du nöjd med vad du åstadkommit?

– Jo, det är jag. Jag har tagit ansvar för det jag ska göra och gett tvåspråkigheten ett ansikte. Den högsta ledningen har stöttat mig, jag har blivit väl emottagen och det har varit lätt att jobba. Svenskan har fått fotfäste inom vården och jag har aldrig känt mig åsidosatt på grund av språket.

Kim Lund
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln