Överskriften är det svåraste
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kommer hem från en liten resa – under dagens förhållanden känns den lång, transporten räcker två timmar. Medan jag var borta har amazonliljan låtit en knopp springa fram. Stängeln rakar snabbt i höjden. Triumf!
Har bönat och bett att den ska blomma. Men den har inte velat fast jag optimerat tillgång på ljus och fukt och utrymme i krukan. Just den här plantan har jag fått av en kär person, den betyder mycket.
Och en gång när livet behandlade mig med en viss grymhet, och det inte gick att möta det på annat sätt än att ducka, satt jag ibland i stadsbibliotekets gamla läsesal där det fanns en amazonlilja (eller var det två?) som tycktes blomma hela tiden i ett av de ljusa fönstren. Att titta ut på världen genom den var till stor hjälp.
Mycket att slira på.
Under de två senaste åren, som bitvis varit svåra eller mycket svåra (kryssa för lämpligt alternativ!) har det varit bra för perspektivet att vända sig till något/någon som inte är homo sapiens. Som final för den välkomna vistelsen borta dök husets katt in under en gran och kom fram till oss med en pipande liten sork som present.
Det var hans sätt att visa uppskattning. Och som de godlynta sapiensexemplaren vi ville vara, ropade vi först ett smickrat ÅJNEJ! och sen ett lite plågat ÅJÅJÅJ! för sorken, som hann smita in under stenfoten. Människan har varje dag liv på sitt samvete, men krampar svårt om det hemska händer konkret inför hennes ögon. Det sista tänker jag som ett konstaterande, inte som en uppmaning att vänja sig.
När man ska diskutera med homo sapiens (sin inre hs också) får man se till att hålla garden och masken och tungan rätt i mun, det finns en irriterande uppsjö av bilder för det. När människa vill slippa människa går hon ut i skogen, det är välbeprövat.
Men om människa inte kan det, till exempel för att benen är dåliga eller snön för djup, kan hon låna en bok på biblioteket. Jag hade Mary Olivers dikter så länge jag fick, de facto lite längre, blev skyldig några bötescent.
För att hjälpa upp en trist, förtorkad dag under en av nedstängningarna går jag in i en av hennes mest kända dikter, försöker klä om den till svenska (Mary Oliver levde 1935-2019 och det är bara en tidsfråga tills ett förlagsutgivet urval på svenska dyker upp). Den handlar om en skog och blir så här:
Efter regn efter många dagar utan regn / är det svalt, stilla och rentvättat under träden, / och fuktigheten där, som gift sig med gravitationen, / faller från gren till gren, från löv till löv, till marken,
(Här kommer en blankrad inför följande fyrrading, övergången sker mitt i en fras, det har ett namn på fackspråk, men vi bryr oss inte om det nu.)
där den försvinner – men inte utplånas, förstås, / utom för våra ögon. Ekrötterna ska få sin del, / och gräsens vita trådar och kuddarna av mossa; / några av dropparna, runda som pärlor, tar sig in i mullvadstunneln,
(Paus igen före de avslutande raderna, mycket tid gick åt till att fundera över vilket semikolon i originalet som ska skippas. Att gödsla med semikolon i svenska texter är rena döden.)
och snart ska så många småstenar, som varit begravda / i tusen år, få känna av beröringen.
(Här måste väjas för det alltför högtravande och radindelningen får maka på sig, förhoppningsvis i Olivers anda. Kunde också stå ”en massa småstenar”, men varje sten måste kännas som en individ.)
Återstår att forma överskriften. Det är alltid problem med överskriften. Dikten heter ”Lingering in Happiness” – pågående form, inget definierat subjekt, frestande att hålla kvar substantivet ”lycka”. Mycket att slira på.
Så jag väntar med formuleringen tills jag känt som en av de väntande småstenarna, hur det är att omfamnas av en ny glädje.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.