Otto E. A. Hjelt – den finländska medicinens fader från Åbo
Läkaren, professorn i anatomisk patologi, historieforskaren, den administrativa ämbetsmannen och senare arkiatern Otto Edward August Hjelt, föddes 1823 i Åbo som son till förläggaren C. L Hjelt, en av Åbo Underrättelsers grundläggande gestalter.
Hjelt hade ett brett kunskapsfält varav några specialiteter var anatomi och nervlära. Han var en av de främsta förgrundsgestalterna inom modern finländsk medicin, hälsovård, sjukvårdsutbildning och en föregångare inom cellbiologi och patologi. Dagens sjuk- och hälsovårdsinstitutioner bär prägel av hans grundläggande insatser.
Otto Hjelts livssyn kan fångas in i hans eget favoritcitat av Carl von Linné: Ea quae scimus, sunt pars minimum eorum, quae ignoramus, på svenska ungefär ”Det vi vet är alltid minimalt jämfört med allt vi inte vet”.
År 1907 utnämndes Hjelt till hedersjubeldoktor vid Linnéjubileet i Uppsala. Sällan har en titel varit så förtjänt – både för insatser inom medicin och hälsovård i Finland och som en av de främsta Linné-experterna.
Otto E. A. Hjelt verkar ha varit lite av en specialbegåvning redan som barn. Läsa lärde han sig som fyraåring och vid åtta års ålder studerade han avancerad latin. Botanik var ett tidigt intresse och åtföljdes av en fascination för skalbaggar och andra insekter.
För att fördjupa sina kunskaper skrev han som 15-åring av den svenske entomologexperten Leonard Gyllenhaals storverk om svenska insekter på 800 sidor, Insecta suecica – givetvis författat på latin. Ett annat favoritcitat kom också från Linné: Nulla dies sine linea, på svenska ”inte en dag utan en rad”, det vill säga man skulle dagligen sysselsätta sig med att både läsa och skriva om det man läst och lärt.
Hjelts mångsidiga begåvning och breda intressepalett växte fram ur Carl von Linnés systematiska metod inom all naturvetenskap. Den låg som en murad grundsten i Hjelts tänkande från tidiga år.
Till Tavastland
År 1840 fick han ett stipendium för en forskningsresa till Tavastland. Därifrån återvände han med mer än 2 500 insamlade insekter. Den tydliga linnaeanska kopplingen visades också i hans första vetenskapliga avhandling, Naturhistoriens studium i Finland (1843). Och Hjelt slår verkligen huvudet på spiken när han förklarar vetenskapens efterblivenhet hos oss mellan 1600- och 1800-talen i europeisk jämförelse:
”Det låg i den nordiska bildningens förhållande till kyrkan ett väsentligt hinder för varje utom det teologiska området liggande vetenskapsutveckling. Allt vetenskapligt strävande som inte hade sin rot och förklaring i den ansågs förfelad under en tid som låg förstelnad i ortodoxins livlösa former.”
Naturhistoriens studium är en detaljerad skrift, ett litet ”storverk” för sin tid, som tyvärr fallit i glömska. Det lyser tydligt och klart att man läser en bok skriven av en lärd kunskapsgigant, kunnig både i många vetenskapsgrenar och i den stora idé- och vetenskapshistorien – trots att författaren var endast 20 år gammal!
Verket skildrar inte bara naturvetenskaperna i Finland, och alla framträdande kunskapsgestalter (inklusive deras skrifter och bedrifter), utan ger också en bild av utvecklingen från Aristoteles till Carl von Linné och slutet av 1700-talet.
”På sina fem fingrar”
Otto E. A. Hjelts universitetsbetyg innehöll dessutom tolv andra ämnen, bland annat matematik, hebreiska, astronomi, litteraturhistoria, det ryska språket, litteraturen och historien. Professor Jakov Grot beskrev Hjelt i ett brev såhär:
”Idag hade jag tentamen. Av de två tentanderna förvånade mig den ene, vid namn Hjelt genom sina kunskaper i Rysslands historia; så har ingen ännu kunnat svara mig, t.o.m. alla genealogiska tabeller kunde han på sina fem fingrar; när jag hörde honom kunde jag ej hålla mig för skratt. Det sägs att han i alla ämnen är nästan lika skicklig.”
Även om medicin därefter blev Hjelt främsta inriktning färdigställde han också vid sidan av sina anatomiska studier en avhandling 1846, Påven Gregorius VII och hans betydelse för den katolska kyrkan.
Ämnet var inte främmande. Hjelts och hans hustru Yolandas hem i Helsingfors var ett centrum för den pietistiska väckelserörelsen i Finland. Men med tanke på hans kritik mot kyrkan som hämsko för vetenskapen är Hjelts egen religiösa fromhet intressant. Den visar att ett skarpt och kritiskt vetenskapligt sinne går utmärkt att förena med personlig och varm religiositet.
Doktor & docent
År 1847 avlade Hjelt sin doktorsavhandling i anatomi om lakens nervsystem och blev docent 1852 efter studier av nervsystemet i paddors hjärnor. Under studietiden verkade han dessutom som underläkare 1853–1854 vid Åbo stads vattenspa. Hans medicinska inriktning blev därefter cellbiologi, normal och patologisk biologisk vävnad och han utnämndes till professor 1859.
Under sin professorstid producerade Hjelt rätt så lite egen vetenskaplig forskning. Dels upptog etableringen av ett patologiskt laboratorium, där läkarstuderande kunde utföra obduktioner och studera patologiska cellförändringar, en stor del av hans tid 1859–1871. Dels var hans egen privatpraktik som läkare omfattande. Han fungerade som hemläkare åt många inom de högre samhällsklasserna och förrättade regelbundna hälsobesök.
Bland andra Zacharias Topelius och J.V. Snellman ingick i läkaren Hjelts vårdkrets. Kvällstid tog han dessutom emot mindre bemedlade patienter – oftast gratis.
Kommittéverksamhet och administrativt arbete inom sjukvårds- och hälsofrågor utgjorde dessutom nästan en tredjedel av Hjelts verksamhetsfält. Under 1800-talet institutionaliserades och förstatligades den allmänna hälsovården i sin grundläggande form. Här stod Hjelt, hans kunskap och europeiska kontaktnät, i centrum.
Men med tanke på Hjelts verksamhet, samhällspolitiska insatser och hundratalet egna skrifter kan man med fog påstå att han var en av sin tids mest inflytelserika krafter inom medicin, vård- och hälsofrågor.
Diakonissanstalten
Tillsammans med Aurora Karamzin och några andra välgörare grundade Otto Hjelt Diakonissanstalten 1867 i huvudstaden, där han själv verkade som överläkare och ordförande mellan 1867 och 1877. Enligt modell från Helsingfors grundades sedan diakonissanstalter i Uleåborg, Sordavala och Viborg.
Från starten bedrev diakonissanstalten främst sjukvård under nöd- och epidemiår. Framför allt nödåren 1866–1868 var katastrofala då närmare tio procent av befolkningen strök med. Här hade Hjelt en klippa i hustrun Yolanda, som redan under koleraepidemin deltog i vården sida vid sida med sin man.
Under nödåren inrättade hon sedan gratis utdelning av vårdmateriel och soppa på den egna gårdstomten för dem som inte hade råd med vare sig mat eller sjukvård. Yolanda, med vilken Hjelt fick 11 barn, arbetade dessutom som något av hans närmaste forskningsassistent.
Vid tid för diakonissanstaltens grundande fanns ingen sjukvårdsutbildning i landet, men tack vare Hjelts undervisning vid anstalten växte småningom Finlands första sjuksköterskeskola fram. Diakonissanstalten i Berghäll utvidgades sedan med bland annat ett nytt sjukhus och kyrka och specialavdelningar för inre medicin, kvinnosjukdomar och kirurgi.
Ytterligare ett verksamhetsfält för Hjelt var statsmedicinen, rättsmedicin och allmän hygien. Här bidrog han till förnyelse av bland annat mentalvården, tillsättande av hälsopoliser, reglering av apotek, handel med giftiga ämnen och översyn av förorenade fiskevatten. Hjelt sammanställde också en utredning över spridningen av könssjukdom med förslag om hur spridningen skulle begränsas. Hälsovårdsstadgan från 1879 bär stark prägel av hans insatser.
”Hälsopolisen”, en lite skrämmande titel, inrättades under den senare delen av 1800-talet. Uppgiften var att hålla koll på osund trångboddhet, dåliga hygienförhållanden, inspektion av platser som hanterade mat och djur, kontroll av avlopp och pissoarer och vid behov utföra desinfektioner samt förbättra hygienen på en mängd områden. Namnet ändras senare till hälsovårdsinspektionen.
Värd titeln
Ovanstånde insatser i livsverket gör Otto Hjelt mer än väl förtjänt av titeln ”den finländska medicinvetenskapens fader”. Han vilade ändå inte på lagrarna när han blev pensionär. Under de följande åren författade han sitt huvudverk: Svenska och finska medicinalväsendets historia 1663–1812 i tre volymer (1891). Skriften väckte stort intresse inte bara i Norden utan också i övriga Europa.
Hjelts insatser som pensionär inom Linnéforskningen var dessutom framstående. Vid den tiden var det ytterst få som kunde läsa Linnés svårtydda handstil och, minst sagt, kreativa och ibland hemmagjorda latin. Det klarade Hjelt utan problem. År 1877 utkom Carl von Linné som läkare och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige och 1907 publicerade han Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare. Båda verken är detaljerade idéhistoriska skildring av medicinens och naturvetenskapernas utveckling i Norden, klädd i lite gammaldags språkdräkt men utmärkt aktuella än som kunskapskällor.
År 1907 utnämndes Hjelt till hedersjubeldoktor vid Linnéjubileet i Uppsala. Sällan har en titel varit så förtjänt – både för insatser inom medicin och hälsovård i Finland och som en av de främsta Linné-experterna.
Text: Carina Nynäs
Otto E. A. Hjelt: Naturhistoriens studium i Finland (1843).
Otto E. A. Hjelt: Svenska och finska medicinalväsendets historia 1663-1812 (1891).
Edvard Hjelt: Otto E. A. Hjelt. Hans liv och gärning (1916).
Hjelt, Riikka: ”Arkkiatri Otto E. A. Hjelt. Suomalainen terveydenhuollon uranuurtaja”, i Suomen Sukutukimusseuran Vuosikirja, (50/2023).
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.