Ann-Christine Snickars 02.11.2020 19:00

Många har fått en avgörande puff in författarskapet av SFV:s årliga litteraturtävlingar (Arvid Mörne- och Solveig von Schoultz-tävlingarna). Otto Donner som kommer ut med sin första bok i höst har landat på prisplats i båda. För novellen ”Kattögon”, som ingår i debutboken, fick han första pris i von Schoultz-tävlingen i fjol.

Boken heter ”De levande och alla de döda” och innehåller några längre texter och många kortare, vissa är mer som formulerade infall. Några kan säkert kallas noveller, och novellgenrens krav har tänjts: en text kan få beskriva bara ett ögonblick, en tanke, en känsla. Det korta formatet är tillåtande och fantasieggande.

Ett par överskrifter återkommer: ”Livet efter döden” och ”Leva med spöken” har flera olika variationer. Rubrikerna är en fingervisning om var berättelserna opererar – att de är gränsöverskridande. De upparbetar ofta skräcklitteraturens motiv: skrämmande platser, föremål som har ovanliga egenskaper, barn som är något annat än bara barn.

Mest handlar det om ett seende som är nytt och överraskande. Som när flickan Klara i ”Kattögon” är ensam hemma och värderar hemmet på nytt. Prydnadsföremålen hon inte får röra och som verkat magiska – det är ju inget speciellt med dem. Men så hittar hon en bok med en trollformel. Upprepar man den rätt antal gånger kommer den man lägger förbannelsen på att dö.

Makt och magiskt tänkande är motiven i ”Kattögon”. Deras dragningskraft tar aldrig slut. Men ingen av texterna ger sig in på ett försåtligt psykologiserande, i stället gestaltar de kontaktytan till en omvälvande tanke, en hallucination, ett hisnande perspektiv.
De är inte robust gastkramande utan skrivna med lätt hand. Ironiska är de just inte. Berättarrösten vänder sig emellanåt inkluderande till läsaren, tilltalar ett ”du”. Det är ofta avväpnande, roande.

De kortare texterna är också öppna och resonerande, hittar sin egen logik som kan ha en kritisk udd. Om det en gång finns spöken i vår föreställningsvärld, var förekommer de då mest? Ett bra svar kunde vara slakteriet: ”Kospökena står där bredvid varandra, i större och större ringar runt slakteriet … ”.

Tankarna kring människans liv efter döden känns kanske lite mindre originella: vad om vi alla kom till den plats vi trodde på? En del kristna skulle väl då landa i helvetet. Å andra sidan ger döden perspektiv på allt. Om man varit snygg i livet – evigheten kunde inte bry sig mindre.

Otto Donner knyter diskret an till en fin tradition finlandssvensk kortprosa, som den gestaltats till exempel av Anders Larsson (särskilt i den tunna boken ”Fiskbilen och andra fabuletter”, som har en atmosfär som finns mest intakt i hans hörspel), Susanne Ringell, och nu senast av Ulrika Nielsen, som visade sig ha ett särskilt sinne för formens möjligheter i ”Korta texter om det öppna och ouppklarade”.
Men för att få vara med i det gänget måste man visa sitt eget temperament. Det gör också Otto Donner. Han visar en genomskådande acceptans inför livets gungiga och osäkra förhållanden. Och humorn är nästan alltid är finkalibrerad.

De kortare texterna är också öppna och resonerande, hittar sin egen logik som kan ha en kritisk udd. Om det en gång finns spöken i vår föreställningsvärld, var förekommer de då mest? Ett bra svar kunde vara slakteriet.

Bara en berättelse är tydligt rotad i satiren. Det är beskrivningen av Gronts och Hronts (de måste vara jättar!) årliga party där de äter rödkokta människor (och konverserar kring frågan om de är kapabla att känna smärta när de åker ner i grytan). Människoskiva kallas traditionen.
Den historien är en dramatisk fullträff, men i min läsning drar de mer poetiska texterna det längre strået. Som den längsta bland variationerna av ”Livet efter döden”, som utspelas i en väntsal där den väntandes könummer är ett vansinnigt stort tal, och medvetandet hinner förändras innan hen (som tilltalas med ”du”) kallas till disken. Sen sker en stillsam, vidunderlig metamorfos.

Lika tajt gestaltad är ”Inkarnation” där den talande är besatt av saknad, ser en kär förlorad människa ta form i allt och alla som kommer i hans väg. Det är ett tillstånd man inte önskar sig, ändå är det starkt och vackert. Kärleken som inte (längre) är tillgänglig som vi hade velat, det är väl det som skräckmotivet djupast innebär. Otto Donner skriver fram ett skimmer kring det.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln