OS-arenan måste välja vem som diskrimineras
Sommar-OS i Paris satsar på att vara de mest inkluderande olympiska spelen någonsin och för första gången i OS-historien tävlar lika många damer som herrar. Samtidigt aktualiseras en fråga som både delar och exkluderar människor: Ska transkvinnor tillåtas tävla inom damklassen på elitnivå eller har en del av dem fysiska fördelar som gör tävlingsupplägget orättvist för deras medtävlande?
Diskussionen går het eftersom två boxare från Algeriet och Taiwan som inte fick delta i damernas boxnings-VM i fjol på grund av underkända könstester nu tävlar i OS – ett beslut som Internationella olympiska kommittén (IOK) fått förklara och försvara. Också tre damfotbollsspelare från Zambia deltar i OS trots att de uteslöts ur Afrikanska mästerskapet på grund av för höga testosteronhalter.
Kör inkluderingsivern i Paris över tvivelaktiga beslut eller till och med uppenbara orättvisor?
Att främja mångfald och inkludering är hedervärt, i alla sammanhang, men när vi kliver in på tävlingsarenan – och innan vi spinner vidare på den här ledartexten – behöver vi vara överens om tre punkter: 1. Biologiskt sett finns det två kön, sedan kan en människa ha en annan könsidentitet eller ett annat könsuttryck än det som tilldelades personen vid födseln. 2. Fysiskt sett är män i regel starkare än kvinnor. 3. Tävlingsidrottens innersta mission är att ta reda på vem som är bäst. OS-medaljer delas alltså ut till den bästa kvinnan och den bästa mannen.
Många idrottsgrenar har satt upp gränser för transpersoner, med motiveringen att tävlingarna ska ske under rättvisa villkor.
IOK tillåter transpersoner att tävla i Paris förutsatt att deras testosteronnivåer är under 10 nanomol per liter, men de internationella idrottsförbunden har samtidigt stor bestämmanderätt. Ett tiotal OS-grenar utesluter helt transpersoner från damklasserna, medan andra grenar tillåter transpersoner att tävla mot kvinnor förutsatt att könskorrigeringen påbörjats före puberteten.
Hur ska vi då skapa både större rättvisa och inkludering i ett läge där transidrottare känner sig utsatta och exkluderade medan en del damidrottare upplever att transkvinnor har ett fysiskt övertag som är orättvist?
Eftersom det än så länge inte finns tillräckligt med klara bevis för att transkvinnor inte fysiskt skulle ha en fördel, kunde en möjlig lösning vara att gå in för en skyddad damkategori och en öppen kategori, där transkvinnor skulle tävla.
Vi kan också helt slopa indelningen i dam- och herrklasser, men i praktiken betyder det att ingen kvinna kommer att vinna något som bygger på fysisk styrka. Däremot kunde vi testa att slopa könsindelningen i tävlingar där fysiska egenskaper rimligtvis inte borde spela någon roll, som schack, men då talar vi inte längre om OS-sporter.
Hur vi än vänder och vrider på dilemmat tvingas vi i nuläget välja vem vi diskriminerar: kvinnorna som har rätt till en skyddad damklass eller de transkvinnor som inte får tävla i den kategori som stämmer överens med deras upplevda könsidentitet. IOK har en svår nöt att knäcka. Idrott är så mycket mer än bara citius, altius, fortius.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.