Orkaner, skeppsbrott och ryska flygplan – dagböcker tar läsaren från Nordsjön till krigsvintern i skärgården
”Det är kallt som ett hälsike, och jag arma fan som ej har några vantar och seglar över Nordsjön i mitten av februari.”
Så skrev John Fritjof Andersson (född 1894) i sin dagbok den 21 februari 1921. Han var då matros på segelfartyget Saturn på väg från England till Danmark, och samma dag skulle fartyget ännu råka ut för skeppsbrott utanför Skagen. Andersson, hemma från Sälgskär i Nagu och gift med Fina på Rågskär, mönstrade senare av för att slå sig ner på Rågskär där han fortsatte dagboksskrivandet.
Nu har Tuva-Stina Lindén sammanställt det som finns kvar av hans vittnesbörd från en svunnen tid i boken ”En sjömans dagböcker” som hon gett ut på eget förlag. Pargasbördiga Lindén, som numera är bosatt i Stockholm, berättar att det var coronaåren som gav henne tid att ta sig an arbetet med dagböckerna. I 50 år har hon och hennes familj tillbringat sina somrar på Rågskär. Där hittade hon dagböckerna som bara är en liten del av alla som Andersson skrev.
– Det tog ett halvt år att renskriva dem. Det var som att befinna sig i en tidsmaskin, berättar Lindén.
Tuuli Meriläinen– Boken är inte en roman, utan det är ett vittnesmål från en tid då väder och vind bestämde arbete, mat och kontakter. På Rågskär hade man 1946 ännu ingen motor, segel och åror var det som gällde. Det finns mycket få autentiska röster från den åboländska skärgården, få har skrivit om livet i skärgården inifrån, säger Lindén.
– Fritjof hade aldrig gått i skola, han var självlärd. Fritjof inte bara skrev, han var också en skicklig tecknare, en mångsidigt begåvad person, berättar Lindén om dagböckerna som är skrivna med en mycket vacker handstil.
Den första delen av boken omfattar anteckningarna från åren 1921–1922 då Andersson seglade på Saturn mellan hamnar i England, Danmark, Sverige och Finland. Texten varvas med teckningar på bland annat fartyg och fagra kvinnor.
Han seglade också till Sydamerika och Egypten, men från den tiden finns inga anteckningar kvar, bara enstaka vykort. Anteckningarna berättar om det hårda slitet ombord, om den usla maten och om skörbjuggen och andra sjukdomar.
– Men han skriver också om vackra mareldar och underliga ljusfenomen, och om fåglar; en sparv som vilar sig, lärksång och allor och gudungar som sjunger ”som på våren där hemma”. Fåglarna var trådar hem, alfåglarnas sång istället för mobiler, säger Lindén.
Den andra delen av boken omfattar anteckningar från krigsvintern 1940 då Andersson redan lämnat sjömanslivet och bor med Fina och barnen på Rågskär. Skärgården var så gott som öde eftersom största delen av invånarna hade evakuerats undan kriget. Andersson noterar bland annat antalet ryska krigsflygplan, som bäst 19 under en dag, som han ironiskt kallar både ”fredsduvor” och ”rovfåglar”.
Den sista delen av boken från 1946 berättar om en bebodd skärgård som återhämtar sig från krigsåren, och då man på Rågskär äntligen får tag på sin första kafferanson efter kriget.
– John Fritjof har en stillsam humor i det han skriver. Trots det oerhört slitsamma livet, verkar de verkligen ha trivts tillsammans, och de sex barnen kom gärna på besök också efter att de flyttat bort från Rågskär, avslutar Lindén.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.