Ordet, vår makt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När kulturkanon med lite ojämna mellanrum förs fram handlar det om vem som gör det och i vilken kontext. När det föreslogs i Finland för ungefär femton år sen rann allt ut i sanden.
Det skedde i kölvattnet av Danmarks initiativ, som faktiskt blev av. Det innehåller kanoniserade verk inom olika konstområden: musik och film, arkitektur och formgivning, bildkonst, teater och litteratur. Litteraturkanon har i praktiken viss kontaktyta till medborgarna, skolungdom sätts att läsa böckerna.
Det brukar vara konservativa politiker som talar för kulturkanon. I Sverige kom initiativet först från liberalerna, ett parti som i dag ser ut som en daggmask som delats itu, bägge delarna krumbuktar sig illa. Då skrev Dagens nyheter skarpt emot, kulturkanon som den tänks ut av ett parti cementerar en viss bild av nationen och det har obehagliga biverkningar.
Jaakko Lyytinen skrev flera år senare, med avstamp i det danska, i en kommentar på kultursidan i Helsingin Sanomat, att nationell kanon är en dum idé, ”pöhkö ajatus”. Ordvalet är strängt och lite nedlåtande.
Men tanken lever kvar. Fast av någon anledning tror jag att kulturkanon skulle ha svårt att etablera sig i Finland. Då tänker jag främst på litteraturen, att många av våra klassiker själva har tillkommit som avslöjande eller i protest, som till exempel Minna Canths verk. Eller under motgång och dystra omständigheter, som Kivis ”Sju Bröder” (som ju är ett litterärt verk där huvudpersonerna inte vill lära sig läsa!), och att den genomgripande motspänstigheten i sig vänder sig emot en kanonisering.
Jag kanske idealiserar. Kanonisering handlar ju mindre om verken och mer om vad de som har makt och inflytande tycker att de kan göra med dem. Och när man börjar prata kanon har man redan lämnat allmänbildningen bakom sig, den tid då det var självklart att känna till konst, helst också ta del av den. Men enhetskulturen är borta för alltid, det vet den som är allmänt bildad.
Den nya högerregeringen i Sverige har i programutkastet som kallas Tidöavtalet sagt att kulturkanon ska skapas. Vad man ska med litteraturkanon till funderas strax lite kring i SR:s talkshow ”Nordegren & Epstein”. Är det en okontroversiell läslista som är till nytta för alla, eller ett pensum att bocka av om man vill bli svensk medborgare?
Ingen av programledarna talar om kanon som kontur för Sverigebilden. Men med på tanke kontexten är det förstås det som är själva kärnan. Och nu börjar jag fantisera. Ser framför mig hur högt uppsatta politiker sitter i det ”inre kabinett” som Tidöavtalet talar om (där regeringspartiledarna ska verka tillsammans med Åkesson), håller bokcirkel och studerar Eyvind Johnson, Sara Lidman, P. O. Enquist, Kerstin Ekman, lär sig häpnadsväckande saker!
Något så fantastiskt kommer förstås inte att ske. Kanon utses av olika expertkommittéer, som i sin tur är utsedda av dem som skapat uppdraget. Erfarenheterna från Danmark visar att litteraturlistan, det man tycker har bestående litterärt värde, plötsligt har iögonenfallande få kvinnonamn.
Men det ska bli spännande att se hur (eller om!) man vill att till exempel Astrid Lindgren ska vara med och teckna Sverigebilden. Eller August Strindberg. Precis när man började tala om kulturkanon hördes ju gamle August dundrande protestera: ”Ni har makten, jag har ordet, / jag har ordet i min makt”!
Det är ett par rader ur ”Lokes smädelser”, en rimmad dikt, en genre som man kanske inte minns Strindberg mest för. De finns att läsa när som helst på nätet i Projekt Runeberg eller Litteraturbanken där verk från förr finns samlade, utan att vara regeringsutpekade med kanon.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.