Ord behöver tolkning, men peppar är alltid peppar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Köper en djupröd jalapeño på torget, av en kvinna med fingertoppar mörka av odling. Mörka fingrar får man sällan av att ha dem i jorden, utan av att plocka frukterna.
Gröna fingrar, säger man, men betydelsen i det är överförd. Den som har att göra med tomater redan i växthuset vet.
Pepparfrukten är så färsk att det fräsar och stänker om den när jag skär den. Jag lägger röda flisor på en macka, direkt på smöret. Vägen till läckerheter ska vara kort, det är mitt okuvliga motto som kock.
Gröna jalapeñon tillreder man med fördel direkt på spiselhällen, om sådan finns. Man plockar upp dem först när de svartnat som odlingsfingrar.
Standardjalapeñon i Finland är ljusgrön och inlagd, lite sur, dyker upp helt motiverat i olika maträtter men också ganska oblygt i lunchbufféernas salladsavdelning, där den påminner om att finländskt kosthåll ofta inte kunnat skilja pickles från sallad.
Chilipeppar, helst färsk, har oöverträffade egenskaper. Man behöver bara nudda vid sökordet så ramlar långa listor med hälsoeffekter över en. Bra det!
Tillägger på eget bevåg en viss humörhöjande effekt – den kanske också finns bevisad. Att hålla sig till något man tycker om gör ju en glad.
En gång odlade jag chili på balkongen, det var inte svårt, problemet var snarare att skörden blev för stor, så man fick lägga tid på avyttringen.
Men när det gäller mat ska det vara enkelt, så jag tyr mig till salutorget i Åbo. Där finns allt man behöver, färgrikt, rött och grönt.
Tro inte att det finns symbolik i min relation till chilin, fast färgord lätt får undertoner. Chili är alltid enbart chili och opererar inte främst med färg, utan med styrka. Bit i värsta habaneron, fråga sen vad den har för en dold agenda!
Men rödgrön röra finns. Det var Carl Bildt som kom med frasen. Roliga boksavsrim, eller hur?
När en politiker i ett välbevakat ögonblick kläcker sånt har det en tendens att leva kvar, tills nån har sinnesnärvaro nog (eller tillräckligt med humor) att skruva sönder uttrycket och ta det tillbaka.
Som ”pakkoruotsi”. Jag trodde länge att det var påhittat av Riitta Uosukainen, på sin tid mest känd som riksdagens talman, och som en personlighet som kunde beskrivas som färgstark. Men ”pakkoruotsi” fanns redan tidigare, som ammunition i språkstriden.
Att svinga ett enda ord för att väcka obehag och markera övertag! De som gör det tror att det är oövervinneligt, och så kan det se ut. En stund, eller länge.
Men mot ”pakkoruotsi” kom ”pokkaruotsi”, jag vill hålla liv i det motdraget. Parallellt finns frejdigfinskan, som jag använder med större glädje när jag vet att det finns ”pokkaruotsi”, ogenerad svenska!
Varje språksammansättning med ”pakko” besvaras hädanefter med ”pokka”. Punkt!
Åter till rött och grönt. Vi känner partiet, numera regeringsparti, som tillsammans med sina anhängare klassar dem som ger dem minsta motstånd (ställer frågor!) som rödgröna. Medier och journalister har fått heta så.
Det anmärkningsvärda är att också personer med överblick, högt utbildade, som vet att den sammantagna mediebilden i Finland inte alls ser röd eller grön ut, kan säga så.
Man nöter in ett epitet som väcker känslor, som kan styras i önskad riktning. Jag förvånar mig över att sannfinländarna kan låta som om de fortfarande satt i opposition.
Ska man oroa sig över det, eller ska man skratta högt när en riksdagsledamot inte kan låta bli den vanliga slutklämmen: ”… men sånt får man ju inte säga i Finland!”?
Kanske avgörs det inte av dem, utan av alla andra. Men tittar man på ”vihervassari” som anagram och letar motdraget i dess egen struktur, finner man efter ringa ansträngning ”se vanha virsi”, den gamla trallen.
Men då har man lånat ett ”n” av jalapeñon.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.