ÅU 13.04.2022 10:00

Det finns många goda skäl att bege sig till ÅST för att uppleva ’tvillingoperorna’ Cavalleria Rusticana och Il Pagliacci (Pajazzo) i vår.

Ett är naturligtvis den fantastiskt vackra musiken. Pietro Mascagni och Ruggiero Leoncavallo har mycket gemensamt med Giacomo Puccini och även om de kanske inte når riktigt samma nivå som Puccini i sina operor är det verkligen inte konstigt att de här två senromantiskt klingande verken hör till operaklassikerna.

Oftast spelas operorna tillsammans – urpremiärerna skedde 1890 respektive 1892.

Så är det regin! Själv ställer jag mig, efter en del horribla upplevelser, tveksam till uppsättningar där Mozart-operor förläggs till 1930-talets Novosibirsk och dylikt.

Men här fungerar ’flytten’ till ett nutida Sicilien utomordentligt. Regissören Tuomas Parkkinen har valt att binda samman de båda operorna så att de försiggår i en och samma lilla sicilianska stad under en och samma dag.

Första scenen leder på ett finurligt sätt oss rakt in i miljön och sedan är det bara att trivas.

Vilket kan tyckas något egendomligt eftersom det faktiskt är fråga om tragiska operor, med många som dör på slutet.

Båda tonsättarna hör till de så kallade veristerna – operalibrettister och -kompositörer som inte ville skriva om gudar, gudinnor och kungligheter utan om så att säga vanliga människor, ofta i torftiga miljöer.

Någon grå diskbänksrealism är det ändå inte frågan om – här är det stora känslor som gäller, glödande kärlek, förödande hat och dödlig svartsjuka.

Men trivs gör man! Båda operorna har många körscener och i den här uppsättningen har de verkligen tagits till vara och den väl trimmade operakören (där särskilt damkören klingade fint) och den väl instuderade barnkören deltar med liv och lust i händelserna.

Även om båda verken förstås har sina huvudroller blir ändå slutintrycket att vi här har ensembleoperor där kollektivet är nog så viktigt som kärleksparen.

ÅST:s lilla smyckeskrin till salong är kanske inte den idealiska miljön för en ordentligt tilltagen operaorkester och -kör; emellanåt blev ljudnivån nästan i mesta laget. Men orkestern spelade den alls inte lätta musiken väl under Jonas Rannilas ledning.

Orkestreringen i båda operorna är rik och varierande och partituret innehåller en del solopartier, som Åbomusikerna klarade med den äran.

Alla medverkande sångare får klart godkänt, de trivdes också alldeles tydligt bra på scenen och visade bland annat i den buskisartade ’pjäsen-i-pjäsen’ prov på sinne för komik. Plus i kanten här för Essi Luttinen som spelade sin femme fatale-roll med bravur.

Men mest imponerade den svenska mezzosopranen Sabina Bisholt , som gör internationell karriär som bäst och, framför allt, tenoren Aldo di Toro . Han har en naturlig och otvungen röst med höjd och volym och dessutom en ovanlig scennärvaro.

Ett av skälen att vara med om föreställningen på ÅST är faktiskt hans tolkning av Vesti la giubba – en av operalitteraturens oftast sjungna arior, som han gjorde med sådan inlevelse och finess att det gjorde ont i hjärtat – för mig den största behållningen under en fin kväll. Som förresten inte var den egentliga premiären, utan en så kallad presspremiär.

Hedvig Långbacka

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln