OPERAN: Gränsen mellan groteskt och fånigt kan vara hårfin – men opera om Maria Åkerblom berör

Opera är en potentiellt underbar, men också ganska så knepig konstform. Det är många element som ska falla på plats för att publiken ska kunna njuta och beröras av ett verkligt allkonstverk.
Musiken, storyn, regin, scenografin, dräkterna… Och förstås orkesterns och de individuella sångarnas prestationer, utstrålning och klang.
Jens Lindqvists opera om sektledaren Maria Åkerblom gavs, efter mycket anspråkslös förhandsreklam, i lördags på Åbo Svenska Teater. Uppsättningen visade tydligt på operans problem och för mig kändes det som om den svagaste länken den här gången var regin.
Historien om den karismatiska men farliga sömnpredikanten och hennes sekt saknar minsann inte groteska och makabra drag, men det är som om Ville Saukkonen inte skulle ha litat på att historien bär. Han har lagt till detaljer i regi, kläder och scenografi som åtminstone för mig känns övertydliga och ställvis rentav litet löjliga. Gränsen mellan det groteska och det fåniga kan vara hårfin.
Men visst fanns det ögonblick i lördags när de olika elementen plötsligt samsades och jag som publik berördes på riktigt. I tre olika scener rannsakar Maria sig själv och sin kluvenhet (”ängel och vilddjur”) och då faller allt på plats.
Marias roll axlas av dramatiska mezzosopranen Karolina McLeod som skickligt lockade fram olika klangfärger i sin röst, beroende på vilken sida av Åkerbloms personlighet som kom fram i scenerna. Viivi Tulkki som sjöng hennes mor har en mycket tilltalande sopran – hon och Tiitus Ylipää som gestaltade en av de många som Åkerblom utnyttjade och förde bakom ljuset, var musikaliskt de starkaste korten. Men också de andra sångarna i produktionen klarade sig med den äran.
Lindqvist är en mångsysslare inom musiken och rör sig fritt över genregränserna. Operan är postmodern och eklektisk – emellanåt låter musiken som om den hade varit skriven av någon av våra ”karvalakki-kompositörer”, emellanåt är det både jazz och funk och musikal över det hela.
Mest helgjutna känns just de introspektiva scenerna där musiken mycket följsamt ger gestalt åt Marias och hennes närmastes plågade tankar. Den lilla orkestern visade sig vara naggande god – särskilt imponerades jag av trombonisten Sanna Tuhkunen som spelade mycket rent, säkert och nyanserat.
Musiken är skriven för en inte helt vanlig kombination: violin, cello, trumpet, trombon, elgitarr, elbas och trummor.
Librettot av Mirva Koivukangas går på finska och svenska: Johan Finne har skött om att svenskan är som den ska. Förvånansvärt naturlig kändes växlingen mellan de båda språken och på det hela taget hade ensemblen arbetat bra med sitt svenska uttal. Litet förvånande var det att arbetsgruppen bakom denna tvåspråkiga satsning valt att inte ha ett ord på svenska i programbladet (förutom en kort dikt till Åkerbloms minne av en av hennes anhängare).
Programmet bjöd inte heller på någon förklaring till varför Lindqvist och Koivukangas fastnade för att skildra just Maria Åkerblom. Koivukangas har tidigare skrivit librettot till en opera om den heliga Birgitta, också hon en stark religiös gestalt (om än av helt annorlunda slag än Åkerblom!) – kanske vaknade tanken på den här operan i samband med det?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.