Ömsesidighetsbudskapet (Pidä huolta!)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tänkte skriva en mening där jag hänvisade till episk dikt, men raderade den när jag mindes hur de flesta börjat uppfatta ”episk”. Om en som åt en episk pizza läste jag nyss.
Ett tag måste kopplingen ha funnits, bryggan där betydelserna ”berättande” och ”grandiost” satt ihop. Den är brusten nu. Men jag drar inte upp detta för att gnälla på ungdom eller utveckling Jag tycker ju att det är lite … episkt.
Nånstans växer man ur behovet att markera tillhörighet med jargong. Tänker mig en återträff där klassen kommunicerade med det tonårsspråk som användes, det skulle vara outhärdligt. Ordvalen skvallrade ändå om vad vi kände.
De finns sparade i mina dagböcker, som jag hoppas våga läsa innan jag dör. Den ytterst sammansatta känslan i att se tillbaka är inte alltid lätt att tangera. Det som avgör är hur man hanterar den, om det blir rimligt lätt eller gruvligt tungt. Tiden opererar med oss i ömsesidighet, hursomhelst.
Tittar på ett gammalt inslag av Röda tråden med Maarit Tastula som sänds i anledning av Sinikka Nopolas bortgång. Där talar hon med Tiina och Sinikka Nopola, skapare av kända figurer i vår barnlitteratur, Filttofflan och Halmhatten, till exempel.
Minns en uppsättning med Filttofflan och Halmhatten på Vårdbergets utescen för många år sen. En av vuxenrollerna hade getts till Pirkko Mannola, ett genidrag, för Mannola är inte bara kändis, hon har också känsla för den ömsesidighet som är ett måste om det ska bli något meningsfullt av dramat. Ofta tänks att det räcker med ett känt namn för att det ska bli … episkt. Så är det aldrig.
Samtalet med systrarna Nopola faller strax in i en ömsesidighet som inkluderar en tittare flera år efter programmet gjordes. De räknar med oss, sånt märks alltid.
Systrarna Nopola är födda i ett Finland som jobbade intensivt för välstånd och ville glömma allt som påminde om kriget. Deras pappa jobbade med reklam, behövdes två klarögda barn sträckte han sig efter sina döttrar. Fast Tiina avböjde en gång då det handlade om korv.
Hur förhåller man sig till sitt ursprung, vad förändrar en? Det är det anspråksfulla temat. Det blir ett varmt och roligt snack, sprängfyllt av Sinikka Nopolas aforistiska formuleringar.
Hesari passade också på att tillgängliggöra Ilkka Malmbergs intervju med Sinikka Nopola, publicerad i ett av tidningens månadsmagasin 2002. Det är skrivet i den lediga stil som var Malmbergs. HS har ofta gynnat det riktigt långa formatet, men i jämförelse med Malmberg känns mycket som plikttrogna, stelopererade referat.
Intervjun inbjuder till ett böjligt, lite svärtat samtal, som rytmiseras av att Sinikka spelar sina favoritlåtar, det funkar utmärkt i skrift. Malmberg hade också sinne för dramaturgi och låter intervjun sluta med ögonblicket så förläggaren Silja Hiidenheimo föreslår att Sinikka Nopola ska skriva en barnbok. Liksom Malmberg och Nopola är också Hiidenheimo borta. Jag vill minnas dem som viktiga enskilda röster, inte bara hopklumpade med andra boomers.
Tiden ser ju ändå till att generationerna passerar. Jag har kollegor som är snabba med dödsbuden på sociala medier, ibland kan det vara tungt att se. När dödsbuden duggar tätt börjar man titta sig över axeln. Efter liemannen, en förlegad bild av döden, väl.
Döden i dag är delete-tangenten, utan pardon. Lika gärna kan man ju tänka på det som blev kvar. Som Pave Maijanens (1950-2021) gamla punklåt, given hit med virtuell kör under de inhiberade konserternas år.
Ömsesidighetsbudskapet i ”Pidä huolta” har snarast intensifierats genom åren – på ett sätt tråkigt, men det är bra att det hörs.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.