Ombyggnad, raseringar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Pappa sa, att om rikit några år kommer hela Ryssland ti fall sönder!”. Repliken uttalades trosvisst av en kille som precis uppnått skolåldern. Jag hade ett uppdrag på ett sommarevenemang för barn, jag tillhörde servicedetaljen, och snacket gick oftast ohämmat fastän jag passerade rummet.
Han fick svar på tal: ”Nähä, min pappa sa att Ryssland kommer att finnas i flera år än, och min pappa vet, för han är ***!”. Den talande nämnde ett högt uppsatt politiskt uppdrag. Den som förutspådde östliga grannens öde blev tyst.
Där och då noterade jag mest barnens frejdighet och intresse för världen. Och att de talade om Ryssland, fastän vi skrev nittonhundrasjuttinånting. Om det bara hängt på att de hade bråttom i pratet och ville klara sig med två stavelser, hade det ju gått bra att säga Sovjet.
Det kanske säger något om uttryckssättet hemma, likartat i familjen med arbetarbakgrund och i den av tradition välbeställda och tongivande. Hemma hos oss hade vi alltid sagt Sovjet, föräldrarna arbetade inom den samhällsfinansierade skolan där alla benämningar var uppdaterat korrekta. Föräldrarna var helt för sådant, också annars. Hade jag varit barn i situationen jag relaterade hade jag tillrättavisat de andra och sagt hur det hette och varför.
Jag var näbbig och lillgammal på mitt eget vis när jag var åtta, nio, tio. Men jag undrar om pojken, som var ung vuxen när Sovjetunionen upplöstes, mindes vad hans pappa hade sagt flera år innan världen lärde sig att perestrojka betyder ombyggnad.
Av nyheterna kring augustikuppen 1991 kommer jag inte ihåg mycket utom bilder av stridsvagnar, upphetsade röster i nyheterna. I mitt liv har stridsvagnar bara förekommit på bild. Det enda undantaget hittills är en iscensättning av ”Okänd soldat” som man ville gestalta så nära verkligheten som möjligt. Att jag överhuvudtaget såg pjäsen berodde på att den var en del av ett sommarevenemang för skolungdom, jag var tretton, högst fjorton.
En sommar kort efter ”Okänd soldat” stod Tjeckoslovakien i tur. Jag söker efter siffror på hur många stridsvagnar som användes under invasionen i augusti 1968. Högsta budet är 7000, riktigt exakt verkar man inte veta. Jag minns att jag höll i reglaget till vår gräsklippare när mamma, liksom grannen, hade hört nyheten på radio och kom ut för att lufta den. Jag mådde illa, men låtsades se sur ut för att jag måste klippa gräs.
Det är som om senare delen av augusti är särskilt utvald för hopp som gror, hopp som rått raseras. Den 20 augusti kan Estland fira självständighetsdag, den trettionde i ordningen. Den 21.8.1991 sitter hårt kvar i minnet: dramat kring tevetornet i Tallinn. Det kändes väldigt nära.
Det slingriga förhållningssättet från det officiella Finland är inte heller alldeles utsuddat. Och om nån undrar över varför Esko Aho är så mycket på teve just nu, är det för att han var statminister då. Ju närmare det kritiska datumet vi kommer desto nyfiknare blir jag på vad han har att säga.
Augusti 2021 har redan gått till historien för att Kabul igen fallit i talibanernas händer. Som världen ser ut i dag känner många, också i Åbo, någon med afghanska rötter, kanske någon som bor där. Många finländare har också reagerat och arbetat mot de brutala transporterna av avvisade ”tillbaka” till Kabul. De kommer inte att nöja sig med lama uttalanden.
Och de som använder ”taliban” som kaxig förstärkning av ett svagt argument i frågor som rör helt andra saker ska formulera sig annorlunda nästa gång. En sån fras syntes nyss i en stor tidning, och verkar just nu särskilt nonchalant mot dem som måste dela sitt land med de verkliga talibanerna. Såna slappa skrivsätt är på väg ut, tro mig.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.