Emilia Örnmark 22.10.2019 04:01

I går skickade jag in min färdiga pro gradu-avhandling. Glädjeruset jag väntat mig uteblev.
Tankarna på gradun, uppskjutandet av gradun, det dåliga samvetet över den ogjorda gradun och slutligen det konkreta arbetet med gradun har gjort mig så utmattad att just nu orkar jag inte vara glad.
Vi tar det senare. Allt har sin tid.
Nu är det ju inte så att jag levt i de glada sitsarnas, i de sena morgnarnas, i de billiga studentlunchernas förlovade land alldeles nyligen. På den tiden jag studerade fanns det inte ens smarttelefoner, man tittade på direktsänd tv och Facebook låg i startgroparna för sin erövring av finska folkets lediga tid.
Hur kommer det sig då att gradun fick vänta på sin tur i sisådär tio till tolv år?
Tja. Först var det dumheten, omognaden (gradun är ju faktiskt ett mognadsprov) och kanske just de där sitsarna jag nämnde, sen var det kärleken och lättjan i kombination med ett sug efter annat än nudlar på bordet.
Prokrastinering är ett annat ord för det här. Enligt Wikipedia är prokrastinering, eller uppskjutandebeteende ”en vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser”. Precis.
Nu ska jag ge er ett råd, alla ni där ute som flydde i panik då kursen Graduseminarier närmade sig: Håll ut. Bara skriv.
Det blir inte bättre. Det blir faktiskt sämre: Då du har ett jobb där det förväntas att du faktiskt infinner dig, kanske barn där hemma som springer i benen samt målar och kastar omkring dina anteckningspapper– då är de rofyllda skrivstunderna få.
Någonstans där i mitten av graduseminarierna hoppade jag istället på vardagshjulet, började jobba och flyttade till råga på allt till Kimitoön.
Den ogjorda gradun skavde i bakhuvudet nästan dagligen. I tio till tolv år alltså. Skavsåret blev så pass besvärande att jag faktiskt tvingades backa tillbaka till nudlar på tallriken och till handla på kredit. Jag pausade mitt jobb, sade nej till min lön, för att skriva gradu i fem månader.
Man kunde kanske ha gjort det vid den tiden FPA sköt in en slant just för det ändamålet. Då man ännu var inne i den akademiska världen, då man ännu hade vänner i samma situation.
Under studieledigheten var min värsta fiende jag själv och jagets destruktiva samarbetspartner Jagskabara. Piskan var den tomma plånboken och faktumet att det inte är en god idé att kasta sig på soffan, då man betalar för att ha barnen på dagis.
Nåväl. Soffan undveks, men istället var det morgonstundens otaliga koppar med kaffe som skulle insupas innan arbetet kunde börja. Tömma diskmaskinen. Kolla nyheterna. Tvätta lite kläder. Känna på luften där ute. Ta en kopp kaffe till.
Då jag väl klättrat upp till mitt arbetsrum på andra våningen fanns där färre distraktioner: bara datorn, böckerna och jag. Då Jagskabara hade kollat hela Facebookflödet (tills det inte går att ladda äldre händelser), kollat aktuella e-postlådor, men också de där gamla som inte ens datorn kommer ihåg lösenordet till längre, och checkat om någon bekant skapat ett nytt LinkedIn-konto sedan i går, var det dags att börja skriva.
Detta alltså förutsatt att jag hittade rätt fil bland mappar som ”Lite bra teori_oklart vad för dokument” samt trion ”gradu för inlämning”, ”gradu för inlämning2” och ”gradu för inlämning_påriktigt”.

Emilia Örnmark
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln