Om jag en morgon vaknar med en ny röst
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag samlar på vackra röster. Men nu tror jag inte jag lagt till nån efter Finlands Lucia 2020, som hade en särskild innerlighet i sin röst. Den berodde på att hon verkligen kommunicerade, nådde fram med sin sång, och inte bara stannade vid att låta bra.
Från studietiden minns jag den välmodulerade basen hos läraren i kursen i läsning av gamla handstilar. Vårt uppdrag där var att tyda dokument med två eller tre sekel på nacken hemma vid skrivbordet och sen dyka upp med redovisningen. Jag gillade det, och gjorde aldrig som de som tog genvägen och ringde upp tidigare års studenter, som läste upp rätta lösningen på telefon. Därför nöjde jag mig med att vara sämst på kursen, jag fick mest av de muntliga kommentarerna, ibland förstärkta med några fnysningar över mina dumma misstag.
Tänk om man hade ett inställbart reglage, så att man en vacker dag kunde vakna upp med en vacker mörkrostad röst till morgonkaffet! Då skulle jag börja med att fråga: ”Vet ni vem jag är?”
Samma fråga ställde en av Finlands mest berömda operabaser när han öppnade dörren till logerna under vandringen backstage som regissören generöst bjudit mig på före föreställningen av Trollflöjten. ”Tiedätkö kuka minä olen?”, pratsjöng han med en klurig blinkning. Och han var inte så divig att han ville höra mig bonga hans egennamn, utan ville stiga fram som Sarastro, jag minns honom klädd i gult, för det var Rafael Wardi som stått för det visuella.
”Kyllä!” sa jag med övertygelse och försökte hålla jämna steg med den oförlikneliga Lisbeth Landefort, som sångarna älskade. Därför tolererade de mig som svans. Hon hittade tenoren Tamino som såg lite skärrad ut, nöp honom i armen och sa ”Intensiteettiä sitten!” med en intonation som avslöjade att hennes repertoar av språk var bredare än hos de flesta.
Att man så tydligt kan minnas röster som påverkat en för tio eller trettio år sen! Jag minns lätt tonläget hos mina föräldrar. Ibland har jag hallucinerat och hört någon i det osynliga uttala mitt namn (det lär inte vara så ovanligt, fast man officiellt tror att det hände bara i Gamla Testamentet), då är det min pappa jag hör.
Enbart rösten kan ge en bild av hela människan. Då radion var strikt akustisk kunde man skapa sig bilder kring röster man älskade. Nu finns nästan samtligas nunor på webben, inget lämnas åt fantasin. Det är på ett sätt synd.
En manlig röst ligger i medeltal på 110 Hertz, en kvinnas på 190, sägs det. Röstläget handlar om stämbandens längd, men inte bara det. Hur rösten används är inte bara något individuellt utan har också sociala och kulturella aspekter.
Kvinnor i Finland har ett lägre tonläge än kvinnor på många andra håll. Jag misstänker att de som talar målmedvetet och genomträngande har fostrats i stora dagisgrupper. Och Sex and the City-tonen som så ofta irriterat mig! Hör man den på stan signalerar den troligtvis en grupp tjejer som hör ihop. Vänskap, faktiskt.
Nyss hörde jag en kördirigent, som medverkade i ett program om manlighet, tala om att mansrösten hos yngre generationer används annorlunda, mer kommunicerande. Det inlärt manligt befallande och korthuggna sättet att tala är på väg ut. Det såg han som ett viktigt framsteg, för körsången, för männen, för alla.
I kvinnopjäsen som går på Stadsteatern i höst finns viljan att höras ordentligt, i sångerna är volymen ibland så hög att det gör ont. Jag erinrar mig genast Röda Bönor, det svenska tjejproggebandet från 1970-talet, som sjöng om kvinnors tunna röster. ”Vi måste höja rösterna för att höras!”
Det har ju kvinnorna gjort, på Stadsteaterns scen och överallt. Men bara volymen för inte i mål. Att nå ut till dem som behöver lyssna på vad man säger är den svåraste konsten.
Det inlärt manligt befallande och korthuggna sättet att tala är på väg ut.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.