Förflytta dig till innehållet

"Om en vuxen säger till ett barn att det här stannar mellan oss, så finns det förmodligen tvärtom all orsak att skrika högt"


Det är svårt att läsa eller höra de meddelanden som Helsingin Sanomat nyligen publicerade av den hårt kritiserade chefstränaren i synkroniserad konståkning i HSK, Helsingfors Skridskoklubb (HS 15.2.2020).
Tränaren är föremål för utredning på grund av sitt agerande och har av Finlands konståkningsförbund i januari fått ett ettårigt tävlingsförbud för att ha brutit mot idrottens etiska regler.
Ett ettårigt tävlingsförbud är konståkningsförbundets strängaste straff.
Hon anser sig dock felbehandlad och har överklagat tävlingsförbudet till Idrottens rättsskyddsnämnd.
Det är klart att meddelanden inte är avsedda för publicering.
Tvärtom, de har skickats i en intern Whatsapp-grupp till unga människor vars träning hon är ansvarig för.
Klart är också att den här typen av meddelanden aldrig borde skickas.
Också en som är inte är konståkare på elitnivå och inte avsedd som mottagare vill gärna brista i gråt över tonen och ordvalet.
Svordomarna duggar tätt.
Det är svårt att förstå att den här typen av utskällningar skulle öka någons motivation, få någon att vilja göra sitt allra bästa, ung eller gammal.
I ett av meddelandena betonas hur viktigt det är att det som händer inom laget stannar inom laget.
Ingen ska få knysta ett ord om något som berör laget till någon utomstående.
Inte ens till de egna föräldrarna ska ungdomarna andas ett ord om det som kallas lagets angelägenheter.
Det är bland annat det här som gör tränarens agerande till en angelägenhet också utanför konståkningskretsar.
Varför säger man som vuxen så?
Är det kanske för att man innerst inne vet att det man håller på med inte riktigt tål dagsljus eller håller för en utomståendes kritiska blick?
Vi såg det också i samband med avslöjandena kring metoo.
Otaliga var de offer som berättade om förövare som hade sagt att de skulle tiga, att övergreppen skulle stanna mellan förövare och offer.
Hotelserna och kraven på tystnad var många.
Om det är något som vi borde lära varje barn och ung människa, så är det att om någon vuxen, vem det än är, säger att det här är något man inte får prata om med någon annan så borde alla varningsklockor ringa och larmsignalerna ljuda.
Det är tvärtom då man borde skrika högt.
Ingen vuxen ska ha sådana hemligheter i förhållande till ett barn eller en ung människa att de inte tål att talas om.
Det gäller oberoende av om det handlar om en tränare, ungdomsledare, konfirmationspräst, granne, lärare, släkting eller rentav en förälder.
Och är det något vuxna borde lära sig, så är det att lägga band på sig och inte utsätta barn och ungdomar för handlingar som man måste kräva att de tiger om.
Också då borde varningsklockor ringa så gällt, att man som vuxen tänker om och låter bli att säga eller göra det man ursprungligen tänkte.
Vuxna människors agerande väcker också andra frågor.
När den aktuella konståkningsföreningen nyligen skulle hålla ett extra årsmöte och välja ny styrelse tog de som stöder den kritiserade tränaren över föreningen (HS 11.2 och 15.2.2020).
Anu Ubaud, chefredaktör vid Helsingin Sanomat, slår huvudet på spiken när hon frågar om det finns föräldrar som godkänner psykiskt våld i idrottsträning, så länge det inte är det egna barnet som står i mitten av ringen då lagkamraterna överöser det med skällsord, eller till och med då det egna barnet lider, men får medaljer (HS 16.2.2020).
Det är mycket som står på spel.
Som bäst tävlar de finländska topplagen i synkroniserad konståkning om en plats i världsmästerskapen som ordnas i amerikanska Lake Placid i början av april.
Inom kort ordnas de avgörande Finska mästerskapen, då VM-lagen väljs ut.
I början av februari vann HSK:s Team Unique en internationell tävling i Milano med rekordpoängen 236,82 över konkurrenten Marigold IceUnity, som enligt konståkningsförbundet också nådde sitt bästa resultat för säsongen med helhetspoängen 232,29.
När härvan kring tränarens agerande började nystas upp lät hon också familjerna förstå att det är slut med flickornas tävlande om hon inte får fortsätta som tränare.
Det är också mycket som står på spel för föreningen med omkring 600 medlemmar, 40 anställda och en omsättning på 1,3 miljoner euro (HS 14.2.2020).
Och för de enskilda familjerna, då en månad kan kosta mellan 300 och 800 euro för en som tränar synkroniserad konståkning.
Men det är också vuxna som är ansvariga för att priset inte blir för högt.
Självklart är – eller borde åtminstone vara – att inte ens i de tuffaste tävlingsgrenar har personer med makt rätt att skrika vad som helst till sina adepter.
I det aktuella fallet finns uppgifter (HS 21.1.2020) om att tränaren har sagt till sådana som hon tränar att det vore bättre om de tog livet av sig.
Det är precis så oerhört som det låter.
Det är inget man kan slänga ur sig som tränare någonsin, inte ens för att så att säga skämta.
Det måste finnas gränser, speciellt då det handlar om barn och unga.
Därför är det så viktigt att också de här kraven på tystnad har brutits.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter