Ole Högberg har beskrivit 300 år i Finlands sista brukssamhälle, Dalsbruk på Kimitoön.
Dalsbruk 1686. Att det året var startskottet för industrin här vet många, men vad hände i övrigt i riket det året? Det reder Ole Högberg ut i första kapitlet i sin nya bok ”Sista brukssamhället – ett Finland genom Dalsbrukares ögon”.
Först på 1980-talet försvann det gamla brukssamhället i Dalsbruk. Dragsfjärds kommun och föreningar tog över mycket av det som ”bruket” hade skött, från sportplan till kyrka. Och bostadshusen började säljas för att bli privatbostäder.
– Allt det här skedde så sent att jag har kallat Dalsbruk för Finlands sista brukssamhälle. Till exempel fanns här landets sista bruksägda sjukhus, säger Ole Högberg.
Fjärde generationens bruksare
Han är fjärde generationens ”bruksare” och precis färdig med en bok om Dalsbruks historia, från starten 1686 till FN-steels krasch 2012. Inte bara industrihistoria, nej långtifrån – till och med marskalk Mannerheim har fått ett av de 59 kapitlen.
Visserligen besökte inte Mannerheim själv Dalsbruk. Men barnskyddsförbundet, uppkallat efter honom, fick tack vare friherrinnan Wrede en filial i Dalsbruk 1922. För att ordna med bättre förhållanden för barnen ville hon och likasinnade ha en idrottsplan.
Potatisland blev idrottsplan
– Där idrottsplanen finns i dag så odlades det förr potatis; det fanns potatisland överallt, i alla sänkor. Då idrottsplanen äntligen kunde invigas 1924 så förbigicks det med dånande tystnad i gymnastik- och idrottsföreningen Jäntevä, eftersom idrottsplanens tillskyndare var ”borgare”, säger Högberg.
Masmästarens ”knorrar” är med
Politiken har länge varit starkt med i bilden i Dalsbruk, och mycket är känsligt att skriva om. Men mycket är också outforskat eller åtminstone hittills opublicerat. Högberg har haft den goda turen att få med exempelvis en masmästares noggrant förda kalender från 1920- och 30-talen; han noterade till och med hur många” knorrar” som serverades i Masmästars, alltså det beige bostadshuset till vänster om infarten till torget, om man kommer körande från Tullbacken och biblioteket.
– Det finns så mycket att skriva om, säger Högberg som också har fått med några släktingar, både en dubbelmördare och en krigshjälte.
Letat bilder i många privata album
Han har letat bilder i ett femtiotal Dalsbruksbors fotoalbum – totalt har boken minst ett par hundra bilder – och han har jobbat med texten på heltid i ett par år. Samlat material på somrarna i arkiv och i Dalsbruk, skrivit på vintrarna i Stockholm där han har bott ända sedan lärarexamen vid Nykarleby seminarium 1969.
– Egentligen har jag hållit på med boken sedan 1980-talet. Jag började med att samla fotografier på mina egna släktingar. Sedan blev det bara mera och till slut alltså en bok, historielärare och skrivintresserad som jag är. Nu känns det rätt skönt att ha blivit klar. Återstår bara att föra manuskriptet till tryckeriet och sedan småningom ordna med ”boksläpp” och försäljning här i Dalsbruk, säger Högberg.
Så startade Mannerheims karriär
Många kommer att hitta sina egna förfäder omnämnda eller på bild i boken. Men där finns också många vars namn man inte vet, till exempel den lilla pojke som i trasiga kläder var med i en grupp arbetare då ett foto togs någon gång vid 1900-talets början. Barnarbetskraft, med andra ord. Pojken ser trasig och rädd ut, men finns nu på pärmen till Högbergs bok.
– Dalsbruksborna har så många intressanta bilder, till exempel av tidigare bruksdirektören Paul Hedlunds farfar general Victor Hedlund. Det var han som upptäckte att Mannerheim otillåtet smitit från kadettskolan i Fredrikshamn. Tursamt nog blev Mannerheim blev utsparkad, sökte sig till Ryssland och gjorde den fantastiska karriär som vi alla känner till.
Manuskriptet är klart. Inom några veckor hoppas Ole Högberg ha boken tryckt och klar. Tidigare har han skrivit läroböcker i religion, och också gett ut en bok om den röda flugsvampens märkliga historia.
FINT !!!!