Offer och gärningsman, det går att samtidigt vara båda
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
För ett år sen hade Juha Siltanens pjäs ”Ihana neiti N. eli Vartiovuoren arvoitus” premiär på Stadsteatern. Den handlade om ett brott mot liv, begånget under omständigheter som väckte bestörtning och nyfikenhet.
En ung kvinna, lite på tjugo, skjuter en 40-årig man, en januarikväll 1927, sprider ut vilseledande ”bevismaterial” på brottsplatsen, Vårdberget i Åbo. Hon lyckas hålla sig utanför misstankarna ett tag, men när det blir vår blir hon och fästmannen häktade. Han döms för anstiftan, hon för själva handlingen.
Brottet uppklaras med hjälp av ballistiska bevis. Hylsan man hittat har likadana skråmor som de man hittat vid ett sommarställe i Kårlax, där man vet att de misstänkta ägnat sig åt övningsskjutning. Det är första gången i Norden den kriminaltekniska metoden blir avgörande.
I Annvi Gardbergs krimpod i fyra delar, snart tillgänglig, och i kortare version i Svenska Yle på söndag, berättar Barbara Engblom att rättsfallet kom upp i en kurs hon tog i juridikstudierna.
Då var det inte så många år sen hon fått veta att hennes farfar var offret. Klaus Törnudd, son till den som avfyrade vapnet, kommer också till tals i podden som heter ”Det värsta brott man kan begå”.
När man lyssnat tänker man mycket på den tystnad som dödligt våld genererar i de familjer som påverkas, förövarens likaväl som offrets. Klaus Törnudd talar om det i sin bok ”Berättelsen om Allan och Margit”, utgiven 2008. Hur tystnaden kontrasterar mot larmet om brottet och de skyldiga i pressen då det begav sig.
Allan och Margit dömdes till stränga tukthusstraff, men domarna förmildrades och senare blev bägge benådade av presidenten. De gifte sig och började ett nytt liv i Helsingfors.
Bakgrunden till brottet var offrets, John Engbloms, övergrepp på Margit Niininen när hon som tonåring arbetade på hans kontor. Han var en känd affärsmannaprofil i Åbo.
I rättsalen talades både om våldtäkt och försök till våldtäkt. Margit själv var inte särskilt meddelsam om vad som skett. Men förhållandet med Allan Törnudd, bibliotekarie och lärare i filosofi vid ÅA, aktualiserade händelsen igen.
Engblom spred också rykten om Margit, uppenbarligen rädd för att avslöjas: en känd mekanism. Han sa grovt nedsättande saker om Margit direkt till Allan. För Allan blev tanken vedergällning en fix idé. Margit förstår det, men hon och Allan är hopplöst intrasslade i en emotionellt vansklig relation.
Annvi Gardbergs program arbetar sig fram strikt sakligt. Det psykologiska spåret tar i stället form i kontrahenternas dagböcker och brev. De är nästan kusligt analytiska, detaljerat och allvarligt gravitetiskt formulerade.
Tobias Zilliacus läser Allans utsagor (han spelade också hans roll i Siltanens pjäs). Siri Fagerudd läser Margits andel. Det är mycket suggestivt, förbryllande också.
Det finns mycket att fundera på efter lyssning. Först vår lystenhet när det gäller brottshistorier, den pekar Siltanen skoningslöst ut i sin pjäs. Och efterfrågan på krimpoddar – stor! Här är en till!
Några tankespår till: hur det är möjligt att vara offer och gärningsman, samtidigt. Hur fallet, om det var nu, hade fått en klar koppling, #metoo. Och hur hade det gått för Margit och Allan om de inte varit så välformulerade, underligt orädda mitt i det ödesdigra?
Det mest spännande bara antyds i podden, det föll helt utanför pjäsen, men får plats i Klaus Törnudds bok. Det är livet efter frigivningen. Margit Törnudd studerade, gjorde karriär med inflytande i huvudstaden och i hela landet, också här. Författare blev hon också.
Då är det hon som bestämmer var skåpet ska stå, säger sonen i Annvi Gardbergs dokumentär.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.