Också droppen är en levande del av havet
Staden, tiden, människorna. I Pia Ingströms bok skildras Istanbul genom dess icke-muslimska minoriteter, ett perspektiv som angår oss på många plan.
Den mystiska Näktergalen, Judar, armenier och greker i Istanbul
av Pia Ingström
Omslag: Anders Carpelan
Schildts & Söderströms, 2017
300 s.
Pia Ingström, litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet, har ett länge redovisat intresse för Turkiet. Att något av det skulle få bokform har man väntat på. Nu har det skett: ”Den mystiska Näktergalen. Judar, armenier och greker i Istanbul” heter boken, som studerar staden utifrån dess icke-muslimska minoriteter.
Den beskriver olika stadsdelar med synliga spår efter de olika folkgrupperna. Författaren kammar igenom historien om minoriteterna som en gång utgjorde en stor del av den mångkulturella stadens befolkning, hon träffar gamla vänner, intervjuar nya kontakter, snappar upp glimtar av tidens puls i Istanbul.
Skildringen har många lager. Och bara för den som varit på plats kan det lyckas att hålla kontakten mellan nuet och det förflutna, en historia som kan överskuggas av ett aldrig erkänt folkmord, som armeniernas, eller en långsammare och mindre explosivt våldsam decimering som de turkiska grekernas.
Att beskriva en kosmopolitisk stad genom sina minoriteter är grepp som är lika skärpt som krävande. Men Pia Ingström har aldrig varit rädd för arbete – en förankring finns också i att hon själv räknar sig till en minoritet.
Men ”Den mystiska näktergalen” är inte en bok med aktivistpatos utan stöder sig mer på ett antropologiskt synsätt. Journalisten i Ingström ser också till att många röster kommer till tals. Ett tydligt exempel är de två skolungdomarna från den grekiska minoriteten, en av dem självsäker, inte rädd att visa sina rötter, den andra tveksammare, med turkiskan på lur också som hemspråk. Allt är också avhängigt av andra variabler, klass och kön, till exempel.
Grekernas minoritetshistoria är också den omvälvande, i enlighet med Lausannefördraget (som antagligen fick tre rader i skolboken i historia, om ens det) skulle både Turkiet och Grekland hjälpas till en större nationell enhet, och greker som i urminnes tider bott i Turkiet bytte plats med turkar som bott i Grekland – sen urminnes tider.
Det ser vi som hårresande i dag. Men armeniernas ännu hemskare öde är faktiskt mer känt för hos allmänheten i dag. Det längsta kapitlet i boken kretsar kring armenierna, och börjar med Hrant Dink, som mördades 2007.
Han var redaktör för den tvåspråkiga tidskriften Agos, och hans karriär och död ger en inblick i minoriteten både som trampolin för en (bokstavligen) dödsföraktande frispråkighet, men också som ett trångt rum med egna starka tabun och hårda lojalitetskrav. Dink ansåg att utvecklandet av Turkiet som en demokratisk stat var det som bäst såg till minoriteternas intressen.
Bokens stoff har runnit till under en lång tid. Kuppförsöket i Turkiet för ett och ett halvt år sedan, och alla åtgärder som vidtagits med det som orsak och svepskäl, bidrar till att den glöder än mer. Boken håller sig ändå till sitt ursprungliga ämne, de icke-muslimska minoriteterna i Istanbul, och de tankegångar som liksom rännilar utgår från det.
I början av året innan den misslyckade militärkuppen reser Pia Ingström till Istanbul igen och träffar Izel Rozental, istanbulfödd judisk satirisk tecknare och bland annat arrangör av en utställning karikatyrer med religion som ämne i en av stadens många gamla synagogor 1999. Att arrangera sådant skulle vara för farligt i dag, säger han.
Han uttrycker också, liksom många andra författaren träffar, en stor förvåning över hennes intresse, han och de andra är ju bara en droppe i havet. ”Även om du slår ihop oss alla, kanske 50 000 armenier, 2000 greker och 17 000 judar, är det inte mycket att tala om”, säger han. Boken tänker annorlunda, den vill se droppen i havet.
Gärna skulle jag strö in exempel i mängd, men den här texten måste vara rätlinjig, medan boken är en upptäcktsresa. Den är också organiskt uppbyggd, man bygger upp sina insikter sida för sida. Samtidigt som den går på det historiska djupet företar den sig också vandringar i det reella Istanbul av idag. Kyrkor och synagogor är ofta prioriterade, för det är ofta med hjälp av religionstillhörighet, antingen som fromhet eller bara som en träffpunkt, minoriteten definierar sig.
Vandringarna för också med sig till exempel en liten utläggning om arkitekturhistoria – man kan överraskande finna att etnisk tillhörighet också spelar en roll där. I vintageaffärer hittas gamla foton av dem som ”rest”. Känslan efter mer eller mindre påtvungna sortier och uppbrott blir sällan tydligt bevarad på plats, men något av den kan upplevas av uppmärksamma besökaren.
Boken är fullproppad med fakta och reflektioner och förtjänar att läsas långsamt. Varje kapitel avslutas med tips om platser för den intresserade, ibland kortfattade, ibland mer kommenterande. Saknar man en karta, foton av landmärken eller mindre kända kvarter får man ordna det själv, boken räknar med att vi lever i Internets tid.
Under läsningens gång undrar jag var själva texten ska sluta, motstridiga reaktioner har slagits om utrymmet med historiska fakta och dagsrapporter. Men den landar hos Erich Auerbach, en tyskjudisk litteraturprofessor som kunde lämna Hitlertyskland för Istanbul och därmed stanna kvar i livet för att skriva sitt huvudverk, ”Mimesis”, med undertiteln ”Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen”.
Kapitlet ger oss en flyktig upplevelse av ”Näktergalskonvolutet”, ett dokument med kopplingar till en samling konstnärer och intellektuella i Istanbul under 1940-talet. Tillsammans med den korta inledningen om kakan som bakas till Fanourios, de borttappade tingens helgon, skissar det en synlig ram, samlar ihop de mest svårfångade trådarna: då och nu, sanning och summarisk historieskrivning, sorgen över våldet, livet som kräver att man ser framåt. Och när det gäller Auerbach, en glimt vad exilen gör med en – på ont, ibland också på gott. Priset är i vilket fall som helst högt.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.