”Och mitt i allt detta är det vår ändå …”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Underligt med oss, som bara passivt kan kämpa för det vi anser rätt. Det kan vara en sådan underlig känsla av maktlöshet som griper oss. Vi kan bara under alla omständigheter vidhålla vår övertygelse och när det fordras av oss bekräfta det. Det känns ibland som att kämpa emot nästan övermäktiga strömdrag. Hela luften korsas av propaganda. Ens egen röst drunknar i larmet och betyder ändå ingenting. Och likväl måste man hålla ut.”
Citatet är ur Kerstin Söderholms dagböcker och är daterat ”April 1942”. Hon har länge levat nära inpå krigshändelser, också på sommarstället i Bromarv, som var inom hörhåll för larm från fronten.
Söderholm har blivit tilldelad platsen för de sköra och världsfrånvända, trots att hon var en effektiv kraft i Författareföreningen, en alert skribent och erkänd poet.
På nätsidor som används i dag står att hon hade ”en tragisk livssyn”, vad det nu kan innebära. Jag avskyr såna förkortade, aningslösa resonemang.
Dagböckerna är ingen lättsam läsning, hennes komplicerade vänskaps- och kärleksrelationer gör en ömsom nyfiken, ömsom utled. Men man imponeras av hennes mod att söka och skapa en fästpunkt i sig själv.
Jag försöker hålla en sådan fästpunkt i minnet när jag tänker på diktatorerna. I förgrunden står Putin, avgrundsdjupt och skamlöst lögnaktig, och i en tid när det är lättare än någonsin att skaffa bevis, dokumentation kring övergrepp mot medborgare, civila.
Hans taktik fyller en med en isande fasa. Tyrannen kommunicerar, till exempel med hjälp av kropparna i Bucha (som för en viss publik är iscensättning, för en annan ett varnande exempel) att människovärdet i hans uträkningar är lika med noll.
Vår plikt, och den går före alla presumtiva försvarsallianser, är att upprätthålla människovärdet. I svåra tider bör man fråga sig vad man själv menar med det, och också hur man kan avhålla sig från cynism i förhållanden man inte kan påverka.
Själv vet jag inte hur jag ska relatera till de hökar jag hör i min närhet. Är det bara känslor som kokar över, eller finns där en lust till vapen som bara väntat på sitt tillfälle?
Önskar att det fanns en bilaga med handligsmallar för antidiktatorisk verksamhet i V-Dems (Varieties of Democracy-institutet vid Göteborgs universitet) senaste rapport. Den är tyvärr ingen uppmuntrande läsning.
Världsdemokratin har krympt oroväckande. År 2012 fanns 42 liberala demokratier i världen, 2021 var antalet 34.
”Autokratiseringen innebär att demokratier bryts ned, och det sker i stor utsträckning av valda ledare som raserar de demokratiska institutionerna: medier, civilsamhälle, oberoende organisationer och rättsväsendet”. Putin har del i den här utvecklingen också utanför sitt lands gränser.
Det är knepigt att läsa rapporten för den som inte är drillad i att avläsa diagram och jämföra variabler. Men att någon har koll är bra.
Uppgifterna om Europa inte är så upplyftande. EU är inte fritt från diktatur. Det visste vi redan.
”Det är som om allt skulle gå igen. Hela min barndom var det ryska förtrycket. Man tyckte då att en framgång var utsiktslös och ändå kunde inte en tanke på att ’ge efter’ ha fallit en in”, skrev Kerstin Söderholm 1942.
Hennes ”tragiska livssyn” är möjligtvis resultatet av återkommande erfarenheter av krig och våld. Under inbördeskriget var hon ung vuxen, jag bävar lite när jag letar upp tidpunkten i dagboken.
Men den 13 april 1918 skriver hon: ”Mina ideal, hur heta de då? De heta mänskliga rättigheter åt alla!”
Tillbaka till 1942, hennes nästsista levnadsår, i april: ”Men allt är i omvälvning och ingen vet vad slutet blir i allt detta världskaos. Och mitt i allt detta är det vår ändå – och jag upplever den verkligen i år – trots allt. Eller kanske just därför!”
Tack ACS för en fin kommentar! Kerstin Söderholm är så värd att återvända till, om och om igen, inte minst för det vårliga hoppet!