Precis, bravo! Lika lön för samma arbete vare sig man är kvinna eller man skulle sätta guldkant på varje kvinnas dag.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Inför den Internationella kvinnodagen sitter jag och funderar på allt som hänt i världen på ett år. Jag gläds åt #metoo-kampanjen och den genomslagskraft den fick, #dammen brister och F1-cirkusens beslut att sluta ha lättklädda damer som blickfång vid sina tävlingar. Att mitt eget favoritlag TPS redan förra hösten beslöt att inte längre ha så kallade dansflickor applåderade jag också, ett beslut i tiden.
Själv kommer jag aldrig att glömma de fyra 7–8-åringarna, som på en ishockeymatch med lite färre åskådare, stod upp vid tomma bänkrader, med blickarna klistrade på sina äldre förebilder och försökte imitera de utmanande rörelserna som dansarna utförde, slänga med löshåret, fladdra med lösögonfransarna och spänna ut brösten (även om de små saknade alla dessa attribut). Då småflickor dansar så här blir det något tragiskt över det hela och det mest tragiska var förmodligen flickornas mammor som satt lite längre bort och med tindrande ögon följde med sina barns show.
Själv minns jag att jag tänkte ”har vi inte kommit längre än så här?” Är det faktiskt det här våra småflickor fortfarande ska växa upp till? Lära sig att ha lystna blickar på sig, lära sig behaga och vara till lags. Har vi inte kommit längre? Som kvinnor? För det är ofta kvinnorna själva som lär ut det här beteendet.
Och nej, missförstå mig rätt, jag menar verkligen inte att kvinnor får skylla sig själva för att de ”bjuder ut sig”, tvärtom tycker jag att alla, kvinnor som män, ska få behaga vem de vill så länge som det sker enligt egen vilja och på lika villkor. Men vi är olika, det kommer vi aldrig ifrån och personligen gillar jag oftast just det.
Jag har nu en modern man med hög utbildning och ett ansvarsfullt jobb, han vågar diskutera svåra frågor (våra diskussioner kan vara båda långa och livliga och det tycker vi båda om), vågar visa sina känslor, älskar att laga mat och har definitivt en romantisk sida. Men då vi börjar diskutera kvinnor och män på arbetsmarknaden delas våra åsikter, han anser att många kvinnor favoriseras framom män och att det inte sker enligt meriter, jag är av diametralt motsatt åsikt men anser också att många kvinnor, speciellt i högre ställning, är de som förstör för andra kvinnor. Det finns en avundsjuka och ett behov att tala illa bakom ryggen där kvinnor är fenomenalt bra, tyvärr. Glastaket som många kvinnor stöter i har definitivt fått stora sprickor men å andra sidor är det också många kvinnor som lägger ut glastak för just sina kvinnliga kollegor. Ett obegripligt uppförande.
En ögonöppnare om kvinnors kompetens var filmen Hidden Figures som berättar om de kvinnliga ingenjörerna vid NASA vars arbete var avgörande för att (de manliga) astronauterna skulle komma iväg och göra historia. Det är märkligt att detta aldrig kom fram i någon skolundervisning. Kvinnor kan, minsann.
Jag läser Lena Skogbergs fina intervju med Margarethe Vestager, EU-kommissionär, som anser att uttryck som ”krossa glastaket” borde glömmas och begravas. Där tror jag tyvärr att hon i sin position kommit så långt från gräsroten att hon inte längre minns dem som jobbar sig upp från fabriksgolvet. Men jag nickar åt mycket av det hon för fram, som att många kvinnor gör sig till män för att komma framåt i karriären. ”Men vi är kvinnor med allt vad det innebär!” Så sant och inget vi ska glömma.
Varje höst upprörs jag av upplysningen att nu borde kvinnor sluta jobba för det året för efter detta jobbar varje kvinna gratis, kvinnans berömda sjuttio cent i lön då mannen får en euro för samma arbete. Varför får man inte bukt med problemet i det här landet? Till exempel Island har ju kommit betydligt längre i den här frågan. Varför jobbar inte våra makthavare aktivare för en förändring? Regeringen Sipilä basunerar ut att ”alla måste bidra”. Precis, bravo! Lika lön för samma arbete vare sig man är kvinna eller man skulle sätta guldkant på varje kvinnas dag.
Kvinnor kan. Mycket. Och vi kan det bra. Det såg vi inte minst vid Finlands framgångar nyss i OS, av sex medaljer togs fem av kvinnor. Men vi vet alla vilken medalj som värderades högst och inte bara tack vare sin valör.
Glad kvinnodag på er!
Ann-Helen Berg
Frilansskribent, pol.mag. Lever skrivande, läsande och resande. Bor i Åbo och Borgå.
Tack Ann-Helen Berg. Det var många visa ord. Kvinnorna är i majoritet – åtminstone bland väljarna. Men det är visst männens fel då minoriteten bestämmer?