Nytt kapitel för Boysi – Bror Österlunds saga på ÅST är all
I en liten bil i början av 80-talet lärde sig Bror Österlund skådespelaryrket på allvar. Bilen, som han delade med skådespelarkompanjonen Mikael Rejström, tog dem runt stora delar av Europa och fungerade samtidigt som deras hotell medan de uppträdde på gatorna.
De hade en ledig sommar från studierna på Teaterhögskolan och medan de nötte ner Europas vägnät lärde de sig att fånga publiken, att gömma sig för polisen, att man ibland uppträder för väldigt få människor och att man kan hittar kärleken på oväntade ställen.
En sådan resa skulle alla skådespelare genomgå, om Bror fått bestämma.
Ett par år senare tog en nyutexaminerad Bror Österlund sina första kliv på en proffsteaterscen, då han påbörjade en fast anställning vid Åbo svenska teater 1983.
Efter regionförvaltningens senaste restriktioner visade det sig att föreställningarna av Allting är underbart och Hemåt över isen tidigare i höst blev de sista, drygt 37 år senare.
Vid årsskiftet inleder han sitt pensionärsliv. Men vi har inte sett de sista av Bror Österlund.
Det började i en kran
Men här går vi händelserna i förväg, för historien börjar inte på Åbo svenska teater. Inte heller börjar den på vägarna i Europa.
Istället börjar den högt uppe i luften ovanför Hangös hamnområde, där Finlands yngsta kranförare Bror ”Boysi” Österlund manövrerar sin kran om dagarna. Jobbet fixade han redan som 18-åring, då han fick sin licens som kranförare.
Han kommer från en arbetarfamilj, mamman hushållerska och pappan bland annat skeppsarbetare, och därmed fanns det aldrig så mycket funderingar på gymnasiet. Efter grundskolan blev det att börja jobba – och hamnen var en bra arbetsplats.
Åbo svenska teaterMen om kranen tog uppmärksamheten om dagarna, så hittade han snart också något att göra på kvällarna. Mitt i hamnområdet fanns ett magasin som användes av Hangon harrastajateaatteri och där började Bror att bära lampor till föreställningarna, bara för att hjälpa till.
Men det tog inte länge innan den lille, men spänstige, kranföraren stod på scenen och framförde Hangös öga av Zacharias Topelius och Kalevala av Elias Lönnroth. Och i och med det lockade han också jobbkompisarna till teatern.
Bror Åke ”Boysi” Österlund
Född: 11 maj 1955 i Hangö.
Familj: Tre systrar och en bror, och den egna familjen med fru och två pojkar.
Om hans smeknamn: Smeknamnet Boysi fick jag av en bekant till min far som hade varit sjöman och han hälsade på hos oss då och då. När han såg mig pratade han alltid om boysen hit och boysen dit. Det tyckte min mamma var jätteroligt så hon började kalla mig för Boysi. Och det fastnade.
Intressen: Teater och god mat i gott sällskap.
Favoritpjäs: Jag tänker som så att den som jag arbetar med som bäst är just den bästa.
Favoritkampsport: Pentjak silat och aikido.
Bäst med pensionering: Det får tiden utvisa. Men säkert är det att göra eller inte göra vad man vill. En tid in på nästa år så kan jag berätta mera om hur det känns.
Något jag inte kan leva utan: Min familj ,vänner och god mat.
– Det var en speciell syn när mina garvade medarbetare kom fram efter föreställningen med en tår i ögat och överräckte en ros, säger Bror när ÅU träffar honom en knapp månad innan det är dags för pensionering.
Även om Bror Österlund lockade fram tårar på scenen redan då, fanns inte en tanke på att bli skådespelare. Något annat än kranförare kunde han tänka sig, då han ”inte var gjord för ensamheten i kranen”. Men där och då fanns en tanke om att bli fartygskock – att stå i kabyssen och förse andra med mat.
De planerna kom aldrig att förverkligas – även om han fortfarande tycker om att bjuda andra på mat – för en dag fick han en annons i tidningen framför sig: teaterhögskolan sökte intresserade. Efter lite övertalning bestämde sig Bror för att söka – att han faktiskt kom in kom som en ganska stor överraskning.
Plötsligt stod han där med ett liv som kvickt var på väg in en riktning som han inte hade väntat. Och han omfamnade det helhjärtat.
Hittade sin fru via teatern
En ny värld öppnade sig för Bror och han tittade aldrig tillbaka. Han var den enda på Teaterhögskolan utan gymnasieutbildning, men kände ändå aldrig att det var några problem att passa in.
På högskolan kom grunderna i skådespelaryrket, sammanhållningen med klasskompisarna och så slutligen den där resan runt Europa som ändrade så mycket.
Bror får något levande i blicken när han berättar om den resan. Hur de undslapp polisen i Helsingborg med hjälp av publiken, hur de övernattade i sin lilla bil och hur de levde på de pengar som de samlade in i en hatt i slutet av föreställningen.
Åbo svenska teaterOch så kanske det allra viktigaste:
– Jag träffade min blivande fru på den resan, när vi bodde hos kompisar i Amsterdam. När vi kom tillbaka från sommarens bravader tittade min lärare på mig en gång och sa ”Jaha, du har gått och blivit kär”, säger han.
Sedan dess har han och Marjan Raar varit ett par. Hon, den nederländska danserskan som snabbt blev en av Barkerteaterns eldsjälar i Åbo, och han, skådespelaren som i princip varje svenskspråkig Åbobo känner igen från ÅST-scenen.
”Pjäser ska ha ett budskap”
Och det var på grund av Bror som paret flyttade till Åbo 1983. Han blev handplockad direkt från teaterhögskolan – det var så det funkade på den tiden – och inledde direkt sin karriär på Åboscenen.
– När jag började var vi 16 skådisar och de var fyra på kansliet. I dag är det i princip tvärtom. Vi är fem fast anställda skådespelare och på kansliet sitter tio-tolv stycken. Det är ett tecken på hur teaterlivet har förändrats under mina 37 år – mycket mer görs med frilanskrafter.
Sedan dess har det blivit mellan två och fem uppsättningar per år. När Bror blir ombedd att lyfta fram några höjdpunkter blir det tydligt att han vurmar för teater med ett budskap.
La cage aux folles är en pjäs som sattes upp på ÅST i början av 90-talet, och den pjäsen har lindat sig tätt kring hjärtat. Den handlar om ett homosexuellt par och deras kärlek, något som på den tiden inte var särskilt rumsrent att prata om – och än mindre visa på scenen.
– Jag spelade transsexuella Hanna från Amsterdam och hela pjäsen förde fram budskapet att homosexualitet inte är något fult – det är bara kärlek.
Musikalen blev en succé på ÅST och gjorde närmare 100 föreställningar.
Åbo svenska teaterBror lyfter också fram den kritikerrosade dialogen Allting är underbart, som han själv har framfört de senaste åren, en text om ett svårt ämne där han fick ”riva i sig själv som skådespelare”.
Också pjäsen Resor med moster har fastnat i hans minne, där han och tre andra skådespelare turades om att spela huvudpersonen och moster, som reste runt om i världen.
De växlade i rollerna mellan scenerna och turades helt enkelt om att vara moster och huvudperson.
– Men det funkade! Det var att sätta sig själv i blöt som skådespelare och det gillar jag!
I dag är teatrarna snällare med sin repertoar, säger Bror, och det är något som han gärna hade ändrat på. Det får gärna vara pjäser som skaver lite, som bjuder till eftertanke.
– Teatern måste våga vara kritisk. Tar vi dagens samhälle som exempel så finns det oerhört aggressiva underströmmar – vi måste våga undersöka den sidan som är aggressiv och ta oss an den, säger han.
Men han vill också se mera humor och spänning på scenen.
– Med humor kan man säga så mycket. Men också thrillers är en genre som funkar bra på scenen. När vi gjorde pjäsen Mord före midnatt av Alfred Hitchcock på ÅST, så hade vi publiken på stolskanten fram tills sista scenen.
Tar sig bort när motivationen tryter
En skådespelares liv är inte alltid en dans på rosor och Bror erkänner villigt att det funnits produktioner som inte hållit måttet. Antingen har de suttit där med en dålig text eller en helhet som inte funkar. Att gå ut framför en publik med ett material som inte är bra är något som alla skådespelare avskyr.
– Då är det bara för skådespelarna att försöka rädda situationen, att lägga till i texten eller på scenen, för att få en bättre helhet.
Men det finns värre saker än en dålig pjäs. Brors mångåriga kollega Lasse Fagerström drabbades av en sjukdomsattack 2016, och att se en kollega gå bort utan någon som helst förvarning bland det tyngsta som Bror upplevde under alla år på ÅST.
– Om det finns en tid av sjukdom före så får man åtminstone en varning före. Här skedde allting så oväntat – han hade till och med varit till läkare dagen innan och fått papper på att han var frisk, säger Bror och blicken letar sig bort en stund i tystnad.
Det har heller inte varit någon självklarhet att alltid älska sitt yrke. Ibland blir också en skådespelare trött på det monotona i sitt liv och för Bror har lösningen hetat tjänstledighet. I flera repriser har han varit tjänstledig från teatern när motivationen inte har räckt till.
1989 tog tjänstledigheten honom till Indonesien, där han fick bygga på sitt kampsportsintresse och lärde sig pencak silat, en indonesisk kampsport som ofta involverar svärdskamp – med skarpa eggar. Hemma i garderoben hänger fortfarande en kampsportsdräkt med en lång reva i armhålan, som ett bevis på de vassa svärden.
– Kampsporten har till stor del givit det fysiska i mitt skådespeleri, jag gillar fysisk teater och det tror jag har märkts på scenen också, säger Bror, som bland annat har spelat både Peter Pan och Robin Hood på ÅST-scenen.
I mitten på 00-talet tillbringade han två år som sjukhusclown under en längre tjänstledighet, ett jobb som han beskriver som fantastiskt.
Inte slutet, utan ett nytt kapitel
Vid nyår påbörjar Bror Österlund ännu ett nytt kapitel i sitt liv. Det är ett kapitel där han inte längre är skådespelare på Åbo svenska teater. Ett kapitel där han är fri att göra vad han vill. Så vad vill han då?
– Jag vet inte riktigt. Jag ser fram emot att inget är färdigt, säger han, för att i nästa andetag berätta om ett tvärkonstnärligt projekt som hans fru jobbar med just nu där han ska medverka.
Premiär blir troligen i maj 2021 – förhoppningsvis uppe i Åbos gamla vattenlager bredvid observatoriet på Vårdberget.
– Det är ett samarbete med bland annat ÅA och några andra konstnärer. Temat är nätmobbning, så kallade ”nätbubblor” och problematiken runt dem, det blir riktigt intressant!
Och efter det lär Åboborna fortfarande se Bror i stan, han är inte på väg någonstans – trots att tanken i något skede var att flytta till Nederländerna, där familjens båda söner bor.
– Jag trivs här. Centrum är tillräckligt litet och skärgården är nära. Politiken kunde lyssna mer på invånarna, men det är nu så det är.
Så även om Bror Österlunds kapitel på Åbo svenska teater är slut, så finns det flera kvar i boken.
– Jag slutar inte med skådespelarjobbet, bara för att jag slutar på ÅST.
Ett trevligt, informativt och sympatiskt inslag. Många fina pjäser har glatt mig under årens lopp, även i min ungdom då jag jobbade som ”spotlight kid” bakom följestrålkastaren i några produktioner. Bästa pensionärsdagar åt dig Boysi!