Nyanserat men starkt om hedersvåld
Hoppa. Familjehedern talar, men Maria Mozhdah och Adil Hussain skapar sällsynt engagerande karaktärer.
Vad ska folk säga (Hva vil folk si)
Norge/Tyskland/Sverige 2017
4 av 5 stjärnor
Manus och regi: Iram Haq
I rollerna: Maria Mozhdah, Adil Hussain, Rohit Saraf
1:46
F16
Nisha är en sextonårig flicka i Oslo. Hon umgås och trivs med jämnåriga och gör vad tonåringar i Oslo (eller var som helst) gör.
Men om det blir sent måste hon smyga hem, in genom fönstret.
Familjen som kommit från Pakistan har stränga regler och trång syn på heder; hedersvåld hänger i luften. En sen kväll smyger en pojke in i Nishas rum och pappan märker det. De unga bara pratar och skämtar men familjefadern ”vet” att de legat med varandra. Vad ska folk säga!
Männen i släkten, och andra män av samma kultur, kräver att Nisha ska vara varnande exempel: Hon måste straffas ordentligt. Hon kidnappas av sin far och sin bror och förs till Pakistan. För att lära sig. Vett och kultur. Och vi får se en värld vi hört talas om fast i andra ordalag.
Saker vi vill slippa uppleva, men tacksamma för att vi tvingades bevittna.
Berättelsen är regissörens (Iram Haq) egen. Hon fördes också tillbaks till fädernas hemland för att lära sig hut. ”Vad ska folk säga” är en stark film med en otroligt fin skådespelare Maria Mozhdah i huvudrollen. Total närvaro och inlevelse, ord är överflödiga, vi känner för henne och med henne, vi glömmer att filmen är en spelfilm.
Vi vet att det är på riktigt, vi vet att kvinnor behandlas mycket illa i många kulturer. Att ungdomar hamnar i kläm mellan gammalt och nytt.
Berättelsen är nyanserad, inte övertydlig, inte heller feelgood och slutet är inte sockrat. Pappan (internationellt uppskattad Adil Hussain); vi förlåter honom inte, men vi får se vad som ligger bakom hans beteende och tankar.
En omskakande berättelse med sällsynt skickliga skådespelare. En berättelse som är ovanligt engagerande, oberoende om vi vet att den är självbiografisk eller inte; den är universell.
Övriga premiärer
Disobedience (Olydnad)
Irland/Storbritannien/USA 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Sebastián Lelio
I rollerna: Rachel Weisz, Rachel McAdams, Alessandro Nivola
1:54
Den andra premiären den här veckan, ”Disobedience” (Olydnad), handlar också om ”vad ska folk säga”. Rachel Weisz spelar en berömd fotograf i New York. Hon åker hem till London när hon får veta att hennes far, rabbin i ortodox judiska församlingen, dött. Hon blir blir inte väl mottagen, hon existerar inte ty en som stridit mot familjens regler är utesluten. Rabbin dog barnlös. Ronit som hon heter är lesbisk. I ett kallt (av fotot understruket) London blossar kärleken till Esti (Rachel McAdams) upp på nytt trots att väninnan gift sig med gemensamma barndomsvännen. En närgående studie av en församlings regelverk och beteenden, en intim studie av älskande. Storyn berättas i närbilder av fantastiska kvinnor som spelar fantastiskt fint med och mot varandra; kemi kallas det. Omgivning, foto, redigering och tempo – kyligt. Känslor – heta.
Sebastián Lelio från Chile regisserade nyligen (och fick en Oscar) den mera lättillgängliga, men lika engagerande ”En fantastisk kvinna” .
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.