Undantagen – du och jag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Du och jag. I Bo Kaspers låt rimmar vi på ”undantag”.
Den är så sönderspelad att melodin börjar rulla inne i huvudet redan av ordkombon ”duochjag”. För att vara kärlekssång är den lite som en kladdkaka: alla säger att den är så god, men där är för mycket smör.
Fast smörigheten balanseras nästan bra av att melodin uttrycker en distans som är ovanlig i duochjag-sånger. Så avlyssnar jag den.
Man vill tro att man är ett undantag, så är man ändå inte det. Om det känns nedslående eller tröstande kan bero på temperament eller på situationen.
Begreppet undantag kopplas till grammatiken och en avsky för grammatik finns inympad i många just genom pluggandet av dem. Det uppstod en känsla av tvång och av att inte ha koll, pedagogiskt sett en usel situation.
Men grammatiken kan vara ens vän. Vägledd av den kan man till exempel urskilja områdena Normativt och Deskriptivt – de bildar oändlig historia som påverkar ens liv varje dag, utan undantag.
”Själv har jag inte ens koll på presens”, sa en gång en person som ville göra sig gällande genom skrivande, högt så att alla hörde. Svårt att veta vad exakt som menades.
Alla som lyssnade hade ganska god kännedom om tempus. Kanske var det ett sätt att vädja om gemenskap, att positionera sig genom att sänka sig till publikens tänkta nivå. En otydlig känsla av obehag uppstod.
Under det senaste halvåret då folk förhindrats att delta i naturliga sammanhang där man pratar och gestikulerar har jag börja reagera på hur människor introducerar sina jag, främst i skrift – hur positioneringen ser ut.
Uppretningsgraden kan variera beroende på hur svåra nyheterna från omvärlden är, vad jag åt till frukost och en del variabler jag med säkerhet inte alls känner till. Ibland kan jag också skratta åt att jag orkar irritera mig – då är det en bra dag.
Låna ert öra till några exempel: ”Jag brukar aldrig ta del av (valfritt kulturuttryck), men det här var riktigt bra.” Eller: ”I vanliga fall avskyr jag (valfri maträtt), men det här var verkligen gott.” Och: ”I min värld låter (valfri politiker, ledarskribent, krönikör, eller före detta klasskamrat) alltid som en jubelidiot, men här fanns en poäng.”
Sättet att uttrycka sig blomstrade förr i kafferum och därmed jämförbart, det är ett mänskligt sätt att snacka som över nästan hela linjen kan bli förlåtet och glömt. Men det kan också sticka i ögonen om det gnuggas in i skrift.
Ibland markerar det en vändpunkt. En gång sa en person till mig (vi hade haft kontaktyta genom ett arbetsprojekt, blivit vänner): ”Jag brukar inte tycka om finlandssvenskar, men du är trevlig!”
Våra blickar möttes, och den som sa detta var inte dummare än att hen fattade att vänskapen började krackelera just där, inte för att man inte får häckla finlandssvenskar, utan för att det är svårt att vara vän med någon och samtidigt bedömas som en representation.
I vänskap vill man vara särskild, inte ett undantag. Och tider finns då man sällan eller aldrig ska vara undantag. Att se sig själv som potentiell smittospridare är svårt, instinktivt undantar man sig från möjligheten. Men man kan visa att man i alla fall tänkt på saken genom att ha mask när och där det rekommenderas. Att röra sig bland folk där ingen ser sig som undantag är upplyftande.
”Du och jag / är vi ett annat slag / är vi ett undantag …” Bo Kaspers refräng går i frågande form. Verserna är (förlåt!) inte den mest suveräna sånglyrik som presterats. Men ordet ”virus” nämns i en av dem – vem mindes det?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.