Anja Kuusisto 26.11.2021 04:001

Benito Casagrande, Heikki Salmela, Aiju von Schöneman, Rauno Lahtinen och många fler berättar i boken ”Kadonnut Turku” (Det försvunna Åbo) sina minnen av och berättelser om 22 hus som har funnits i Åbo, men rivits.

Åbobon Tiina Pihlajamäki är den som intervjuat dem och skrivit ned berättelserna.

Berättelserna är som ett skikt i boken ”Kadonnut Turku” (ung. Det försvunna Åbo, boken finns åtminstone tillsvidare enbart på finska).

Det skikt som är grunden i boken är teckningarna av husen, det var där allting började.

Många Åbobor medverkar, via intervjuer och Facebook-kommentarer

Ytterligare ett skikt är kommentarer av omkring 60 Åbobor som har publicerats på Facebook-sidan Postikorttien Turku och som citeras i boken i någon form.

– Jag hade noterat 140 personers anteckningar från Facebooksidan och försökte i somras kontakta dem alla för att höra om jag får citera vad de berättat om de rivna husen. Jag fick tag i 60 av dem och samtliga gav sitt ja till att citeras, förklarar Pihlajamäki.

22 hus med fascinerande livsöden finns alltså dokumenterade i hennes färska bok.

Den är så färsk när vi träffas att hon säger att hon inte riktigt vet ut och in på sig själv. Att ge ut en bok är lite som att förlösa en baby, kommer vi fram till.

Hustecknandet började med Littois gamla fabriksområde

– Idén till boken uppstod via en del omvägar. Jag hade för några år sedan hittat på att börja i en bildkonstskola. Jag tecknar för att på något sätt få utlopp för min kreativa sida. Sen hade en arbetskamrat bett mig teckna av byggnader i Littois, fabriken och den gamla miljön där, för en karta.

– Bildkonstskolans lärare gav mig idén att trycka upp teckningarna som vykort också, och t-skjortor. De blev väldigt populära.

Pihlajamäki är speciallärare och det första coronaåret jobbade hon väldigt mycket. Så mycket att hon beslöt sig för att ta alterneringsledigt vårterminen 2021. Då fick hon tid att fortsätta teckna rivna Åbohus, något hon hållit på med ett par år. Samtidigt började hon arbetet med boken.

Det är hus som det oftast finns endast svartvita bilder av, så för några av husen har hon valt färgsättningen, men för de flesta finns dokument som berättar vilken färg de haft.

– Teckningarna kom först. Det jag sysslade med bollade jag med min man, min bror och hans fru. Då var det någon av oss som kom på att det kunde vara fint att få lite mer djupgående berättelser om husens historia.

– Därför uppstod intervjuerna med Åbobor som har kunnat berätta om husen, och i vissa fall också återge barndomsminnen.

Illustration: Tiina Pihlajamäki

”Vill inte kritisera men kanske inspirera”

Med boken vill inte Pihlajamäki ta ställning till besluten att riva husen, även om boken indirekt kan uppfattas så.

– Jag vill inte kritisera det gångna. Visst tycker jag att det är synd att de här husen inte finns mer, men nu är det så här.

– Däremot hoppas jag att berättelserna och teckningarna kanske skulle få beslutsfattarna och byggherrarna att noga överväga om ännu fler gamla hus ska rivas.

– Jag tycker att det som historikern Panu Savolainen säger i boken är tänkvärt. Han säger att i Åbo får man en överblick av byggnadshistorien, alla tidsepoker finns representerade här, till skillnad från många andra städer. Dessutom har vi en massa fina gamla hus kvar!

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln