Numera hör hållbarhetsmål och -tänkande även till dagens idrottsevenemang, åtminstone till de största som OS. Jag blev så intresserad av detta att jag kollade OS-arrangörernas hållbarhetsprogram.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nu är det igen gyllene tider för alla vintersportälskande bänkidrottare. Tv- och radiosändningarna från vinter-OS i Pyeongchang fyller lätt ens dagar, om man så vill. Det finns ytterligare möjligheter att fylla på med parallella evenemang på nätets olika sajter.
Den enda nackdelen med spelen i Pyeongchang är tidsskillnaden mellan Finland och Korea som märkbart minskar tv-tittandet för den som på dagtid är på jobbet. Mitt intresse har minskat lite även på grund av den dåliga framgången som finska idrottare hittills har haft i OS.
Det är förstås roligt att följa Norges och Sveriges nästan sensationella framgångar om man mäter dem mot nationernas storlek. Det känns dock inte ens hälften lika roligt jämfört med att de finska idrottarna skulle kliva på guldpallen så ofta som de nordiska grannarna gör. Och ärligt talat finns det väl en gnutta avundsjuka någonstans på botten också.
När jag har tittat på längdskidåkning och hoppats på små finska under, har jag funderat på hur tidigt arrangörerna har börjat tillverka konstsnö för att kunna vara säkra på att banorna finns och hålls i gott skick genom alla OS-veckor inklusive även de som gäller de paralympiska spelen efter dessa första traditionella veckor. Det är svårt att säga att hur mycket konstsnö det har tillverkats, men mängderna måste vara enorma för att täcka alla spårvarianter och även alla pister och banor för de alpina grenarna. Alla skidevenemang körs ju på enbart konstsnö när marken lyser bar bredvid banorna.
Det har också byggts en hel del andra, mera bestående, nya faciliteter för dessa vinterspel. Det är ju kutym att alla OS-värdar vill och måste bygga nya arenor som uppfyller de internationella kraven för de olika grenarna. Som tur har vi åtminstone kommit lite bort från den kapprustning som under många år präglade OS-evenemang, när arrangörerna såg det som en hederssak att toppa över alla tidigare arrangörer genom att ordna det största och pampigaste OS i alla tiders största och mest praktfulla faciliteter.
Stora mängder utrustning fraktas till OS från alla deltagande länder. Flera tusen idrottare och tränare samt säkert ännu flera stödpersoner med olika uppgifter, arrangörer och kontrollanter, samt förstås turister reser från hela världen till OS under evenemangen och många har rest i flera repriser även före tävlingarna. Sammantaget blir det ett mycket stort antal långa flygresor till och från Sydkorea.
Miljöbelastningen verkar vara rätt hög för de olympiska spelen. Numera hör hållbarhetsmål och -tänkande även till dagens idrottsevenemang, åtminstone till de största som OS.
Jag blev så intresserad av detta att jag kollade OS-arrangörernas hållbarhetsprogram som nämner ett ”grönt” transportsystem, det vill säga fordon som använder endast förnybara bränslen. Det skall också användas förnybar energi under evenemangen. Det har också planerats ny infrastruktur för återvinning och användning av hållbara konstruktioner för tävlingsfaciliteterna. Å andra sidan nämns även områdets internationalisering och ökad internationell turism som mål för hållbarhetsprogrammet. Dessa bidrar knappast direkt till minskade mängder koldioxid i luften.
Tankarna verkar goda, men än så länge har vi förstås inte facit i handen för att kunna se hur planerna egentligen förverkligades, när tävlingarna är endast halvvägs.
Däremot går det att kolla hur det förra OS, sommarspelen i Rio, jobbade på miljöfrågor. Hållbarhetsrapporten från Rio lyfter fram ett antal höjdpunkter i miljöarbetet. Bland annat lyfts att 70 ton hållbart fångad fisk serverades under evenemangen och att 1 100 ton avfall återanvändes. Jag undrar hur mycket fisk som totalt konsumerades och hur mycket avfall egentligen producerades under evenemangen. Före spelen hade även ett nytt reningsverk för avloppsvatten och en ny station för avfallshantering byggts. Efter evenemangen har nio kilometer av en flod samt vegetationen på 44 hektar av den olympiska golfbanan och åtta hektar av olympiska parken återställts med naturlig vegetation. Allt detta är mycket bra, men jag saknar resonemang och åtgärder kring de riktigt stora miljöfrågor som gäller användning av energi och byggmaterial för evenemangsarenor.
Rios rapport nämner att klimatfrågorna var huvudtema i öppningsceremonierna. Förhoppningsvis hade de då en positiv effekt på allmänhetens kunskaper och attityder till denna överhängande miljöfråga.
Rapporten räknar till godo även koldioxidminskningar på 2,2 miljoner ton som har uppnåtts i jordbruksproduktionen i Brasil och andra Sydamerikanska länder. Det blir rätt oklart hur OS i Rio bidrog till dessa. Förlåt att jag säger detta, men dessa höjdpunkter i miljöarbetet är rätt blygsamma eller avlägsna med tanke på spelens omfattning och totala miljöpåverkan.
Hoppas Pyeongchang lyckas bättre. Hållbarhet är förstås inte bara miljö utan annat räknas också. Olympiska spelen är det största möjliga fredsevenemanget i världen och på den punkten uppfylls hållbarhetsaspekten med råg.
Jag har inte helt gett upp hoppet för de stora finska framgångarna heller. De långa skiddistanserna och förstås medaljmatcherna i ishockey både på dam- och herrsidan väntar ännu.
Johanna Mattila
Docent vid ÅA
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.