Nu ska vi försöka ta upp vårt gamla liv igen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Men det känns ju som tio år sen, utbrister författaren Sirpa Kähkönen på en av bokmässans scener.
Det är en spontan kommentar till intervjuarens påstående om att det visst gått två år sen de sågs på samma scen, senast det var bokmässa i Åbo.
Hon har rätt i det, tiden som gått sen den åttonde mars 2020, som var den sista helgen jag umgicks sorglöst och då jag gav en hejdåkram till en vän på en busshållplats med överenskommelsen att börja ses oftare, har varit seg som köttbitarna i skolbespisningens soppa.
Man tuggade och tuggade men kom inte riktigt vidare.
Eller så har det vart som en gammal vacker dam jag en gång träffade på ett äldreboende beskrev det: Tiden går fort, men dagarna går långsamt. Eller var det tvärtom hon sa? Nej det var det inte.
När jag besöker bokmässan i Åbo igen känns det som i går eller som tio år sen sist. Det är trevligt men overkligt.
Men många mässbesökare har varit i hallen exakt två gånger sen förra bokmässan, för spruta ett och spruta två mot viruset. Och nu ska vi försöka ta upp vårt gamla liv igen.
Det finns färre utställare än tidigare på mässan, men massan känns större. Nästan alla respekterar avståndsrutinen och majoriteten använder munskydd.
Det är ändå påträngande, på gott och ont. Köerna till signering och kassor är ganska anspråkslösa.
Men kampen om stolarna är hård vid Rosa Liksoms framträdande. Nästan lika många lyssnare har presentationen av boken om sannfinländarna, den samlingen ser mer sammanbiten ut.
Rosa Liksoms karriär från färgstark konstnärspersona till grundmurat folkkär författare är självklar och följdriktig. Hon tas emot som en efterlängtad släkting. I den nya romanen berättar hon om flyktingströmmen över gränsen till Sverige från det krigshärjade norra Finland.
På scenen behöver hennes utfrågare inte avfyra många frågor, han ser besviken ut. Rosa Liksom är hundra procent självgående.
Hon målar upp kolonnerna av trötta och frusna familjer – barnen är många – som kämpar för att få med sig så mycket som möjligt av sin egendom på den dystra resan. Korna är viktigast.
Det måste ha varit genom litteraturen jag började förstå att en väl omskött ko har varit den bästa livförsäkringen, avgörande för familjers liv.
Jag tänker på hur djuren har hjälpt till att dra oss fram till den punkt vi står på i dag. Och hur belönar vi dem? Med respektlöshet och exploatering.
Kanske tänker jag på det när jag tackar nej till ett informationsblad om hur man blir en effektiv penningplacerare.
Ynglingarna som skopar ut broschyren ser snopna ut, de har ett eget stånd på mässan, men intresset bland besökarna verkar inte hett. Den fattiga teatergruppen i ståndet bredvid har i stället en jämn ström av intresserade – och det helt utan inkastare.
Jag tänker på vad allt är värt, men mest på min egen dagsform, min ringrostighet och tafatthet. I vanliga fall hade jag utan besvär passat in ett jätteknippe programpunkter, lyssnat till presidenter och biskopar och debuterande författare, historiker och politiker och poesiuppläsningar.
Nu har jag träningsvärk i huvudet efter en halv eftermiddag.
Men vi längtar efter detta. Myllret, trängseln, en kram i flykten, berättelserna, en främling som snäser av en – allt måste bli som förut. I alla fall nästan.
Jag slår vad om att den som stiger in i jobbets belamrade kafferum (en miljö som varit så fjärran att den nästan blivit litterär) och ser en nyskriven lapp där det står ”Din morsa jobbar inte här!” och ”SKÄRPNING!”, jublar stilla i sitt hjärta.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.