Mikael Heinrichs 16.02.2024 04:00

Att utarbeta den nya skärgårdslagen som ska uppdatera den över 40 år gamla lagen om skärgårdens utveckling från 1981 är ingen liten process.

Arbetet inleddes i praktiken redan 2021 och i slutet av januari i år tillsatte Jord- och skogsbruksministeriet den arbetsgrupp som fram till slutet av 2026 ska hålla i beredningen av den omarbetade skärgårdslagen.

Planen är att man kommer att ordna en ny runda med öppna diskussionsträffar under 2025 och förslaget till den omarbetade skärgårdslagen ska kunna skickas på remissrunda under 2026.

Arbetsgruppen på 16 personer som nu inlett sitt arbete leds av avdelningschef Minna-Mari Kaila vid jord- och skogsbruksministeriet. Elina Auri som är ledande sakkunnig vid ministeriet fungerar som arbetsgruppens sekreterare tillsammans med regeringssekreterare Lasse Saarela.

Från Egentliga Finlands förbund deltar tf. intressebevakningsdirektör Malla Rannikko-Laine och den lokala NTM-centralens direktör Tuovi Päiviö i gruppen.

Lång process

Redan under 2021–2022 ordnade skärgårdsdelegationen en turné i skärgårdsområdena runtom i landet, dit man bjöd in kommunala beslutsfattare och tjänstemän samt andra skärgårdsaktörer som fick säga sitt om ändringsbehoven.

Under åren 2022–2023 gjordes en bedömning om behovet att uppdatera lagen. Då fick kommunerna ge utlåtanden om vilka punkter de ansåg att var i behov av att uppdateras för att bättre motsvara dagens behov och verklighet.

Det som bland annat har diskuterats är definitionen av skärgård – och framför allt om skärgårdslagen på ett mångsidigare sätt borde ta i beaktande också fritidsbosatta i skärgårdskommunerna.

Mycket har ändrat på 40 år

Då lagen togs i bruk år 1981 var situationen en annan, dels helt administrativt med betydligt flera kommuner än i dag, dels ur ett logistiskt perspektiv. Det har blivit betydligt lättare – och mer populärt – att ta sig till skärgården och vistas där under längre perioder av året.

Samtidigt har det också på flera håll påpekats att de fast bosattas behov inte får förbises till förmån för fritidsboendes och turisters behov, framför allt då det kommer till förbindelserna.

Man har i kommunerna och bland skärgårdsaktörer också efterlyst tydligare och mer bindande formuleringar i lagtexten.

De mest centrala paragraferna är de som handlar om skärgårdens trafikförbindelser, främst förbindelsebåtar, och definitionen av en skärgårdskommun – eftersom statsandelarnas så kallade skärgårdstillägg kalkyleras utgående från kommunens status.

Kommunerna är 8 + 40

Det är statsrådet som fattar beslut om vilka kommuner som räknas som skärgårdskommuner och vilka som kan klassas som kommuner med en skärgårdsdel. Just nu finns det åtta skärgårdskommuner och fyrtio kommuner med skärgårdsdel i Finland.

I dag finns det endast en kommun i hela landet som helt och hållet saknar fast vägförbindelse; Karlö utanför Uleåborg.

Dagens skärgårdskommuner är förutom Pargas, Kimitoön och Gustavs också Enonkoski, Karlö, Malax, Puumala och Sulkava.

Bland kommunerna med skärgårdsdel finns till exempel Raseborg, Ingå, Nystad, Nådendal, S:t Karins, Salo och Tövsala – men också storstäder som Helsingfors, Esbo, Björneborg, S:t Michel, Jyväskylä och Kuopio.

Det så kallade skärgårdstillägget kalkyleras enligt hela kommunens invånarantal för skärgårdskommunerna. För kommunerna med skärgårdsdel är det andelen bosatta i skärgårdsdelarna som avgör.

Mikael Heinrichs
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln