Nu kommer sommargästerna, som Egyptens gräshoppor
I ett klassiskt citat ur Astrid Lindgrens sommarfavorit ”Vi på Saltkråkan” beskärmar sig skärgårdsgubben Söderman vid semestersäsongens början: ”Nu kommer de, sommargästerna. De är som Egyptens gräshoppor.”
Metaforen är biblisk. Gräshoppsinvasionen var i Gamla Testamentet en av Egyptens tio plågor. Bildligt används ”Egyptens gräshoppor” för att uttrycka att en företeelse uppnår ett så stort antal att det blir ett allvarligt problem.
Högsäsongen i Åbolands skärgård börjar vid midsommar. Det är nu som svärmarna av Åbobor, helsingforsare och annat löst folk på allvar invaderar kobbar och skär i bil, båt och på cykel.
Skalan av gäster sträcker sig från ringvägsbesökarna som ”upplever” skärgården på ett par dagar till fritidshusägare som bebott sin stuga i generationer och tillbringar månader i skärgården varje år.
Alla är de lika viktiga för skärgårdens ekonomi.
Ändå finns det gott om södermän också i Åboland: rynkan i pannan djupnar när de kommer.
Förra sommaren fick den exploderande inrikesturismen fler än vanligt att slita sitt hår. Klimax nåddes i mitten av juli då kaoset med turisterna som inte fick plats på förbindelsebåtarna nådde över den nationella nyhetströskeln. Parkeringsproblematiken i Pärnäs ledde till stormiga debatter. I de populäraste gästhamnarna fajtades båtfararna om hamnplatserna.
Allt tyder på att också årets högsäsong blir lika intensiv. Det totala antalet resenärer på 25-årsjubilerande Skärgårdens ringväg har visat på en stadig tillväxttrend i flera år, coronan gör sitt för att skynda på ökningen.
Det småskaliga och lokala har vunnit där metropoler som Paris, Berlin och Barcelona har förlorat turisterna under coronan.
Storstadsborna har tacksamt hämtat andan – i till exempel Barcelona är avskyn mot turisterna en sedan länge olöst problematik. Samtidigt är paradoxen exakt den samma som i Åbolands skärgård: besöksnäringen är avgörande för samhällets välstånd samtidigt som den orsakar trängsel, trafikproblem och slitage på omgivningen.
I Barcelona dock med den skillnaden att där trängs turisterna året om.
Turismen är en av världens största industrier. En miljardbusiness som främst lever på den globalt växande medelklassens drömmar om upplevelser och självförverkligande. Den är en illustration över den ojämlika resursfördelningen i världen: samma medelhavsvågor som mjukt sköljer över de nöjesresande, piskar obarmhärtigt över den som är på flykt mot ett bättre liv.
Miljöbelastningen från turismen hotar såväl biologiska som kulturella arv. Egyptens gräshoppor utarmar och exploaterar.
Pandemin har inte stoppat turismen, den har enbart ritat om kartan över färdvägarna.
Då Kreta är stängt lockar Korpo istället.
Gör skärgården dyrare, skrev ÅU-kolumnisten Mårten Mickos i en hyllad text i våras. Hans imperativ om att stugfolket gott kan betala lite mer för sin rökta lax väckte sympatier bland både skärgårdsbor och skärgårdsgäster på sociala medier.
Är höjda priser samtidigt ett sätt att hålla massorna på avstånd? Exklusivitet som en elegant lösning för att skilja agnarna från vetet: Åbolands skärgård som det nya Jungfruöarna.
Ett scenario knappast önskvärt för någon.
I ett globalt perspektiv är det dock uppenbart att en stark privatekonomi är turismens främsta motor: Den reser, som har pengar.
”Hållbar turism” är klichélösningen för samvetsro åt både producenter och konsumenter av turism.
Men vad är hållbart i praktiken?
I Pargas färska turismstrategi för 2021-2025 konstateras att skärgårdsstadens styrkor kretsar kring närheten till den unika naturen.
Med den för ögonen nöjer sig besökarna knappast med att äta en hamburgare på Kyrkbacken i Nagu.
Av naturen kräver vi i stället avskildhet. Den perfekta Instagram-bilden tas inte med alla andra i bakgrunden.
I Sverige planerar nu flera fjällstationer att stänga på grund av ohållbar belastning på den sköra fjällnaturen och den stress som det kraftigt ökande antalet besökare medfört på renarna. Religionshistorikern David Thurfjell som skrivit boken ”Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion” kommenterar i Dagens Nyheter (17.6 2021) vår längtan efter det ostörda: ”När man då når fram till den platsen som man hoppas ska vara orörd, efter något som kanske känns som en strapats, vill man inte mötas av en bajamaja, en barnfamilj och en infotavla som talar om hur vart man ska gå.”
Därför traskar också skärgårdsbesökarna över privata gårdsplaner, parkerar fel, tar i land vid otillåtna bryggor och trampar ner det jungfruliga i jakten på den ultimata upplevelsen: Vi är besatta av det förment unika.
Den jakten är långt ifrån hållbar.
Nu är ju Åbolands skärgård inte Barcelona.
Majoriteten av sommargästerna betraktas heller inte som Egyptens gräshoppor.
Högsäsongen hör för de flesta skärgårdsbor istället till rytmen som följer av årstidsväxlingarna. En slags naturlag som man lärt sig leva med.
Men tillväxt går aldrig obemärkt förbi.
Den kraftigt växande besöksnäringen manar till eftertanke med annat än kassaklirr för ögonen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.