ÅU 24.06.2020 08:05

På fjorton veckor har jag inte använt allmänna kommunikationsmedel och när jag ska fira midsommar på annan ort känns resan som något stort, kanske oöverkomligt.
Övar med en bussresa till Pargas. Det går bra. Med den träningen i bagaget påbörjar jag den längre färden.
Vet inte hur andra brukar förhandsvisualisera sina resor, men jag blir alltid lite förvånad när jag möter trängsel. I min fantasi tycks alltid ha funnits säkerhetsavstånd.
Är det för att jag har för höga tankar om mig själv (alltid fri passage, oberoende!) eller är det ett resultat av en uppväxt i Finland, ett glesbefolkat land.
På bussen tar ingen ögonkontakt, utom chauffören. Har du en penna, frågar han, han rafsar ner min stations namn med min kulspetspenna på kvittot, jag ska visa upp det när jag byter buss.
Hela resan har drag av improviserad tur, som om inget minne fanns kvar av åratal av friktionsfri samfärdsel.
Jag ber till makterna att jag inte ska blänga så fult på medpassagerare om de råkar hosta till. Men ingen hostar, ingen talar frustande i telefon heller. Hänsynsfullheten i Finland 2020 ser ut så här, butter och med nedslagen blick.
Perrongen för bussbytet tillhör en nybyggd anläggning som kallas Resecenter. Men dagen före midsommarafton – och antagligen alla andra dagar – finns inga bekvämligheter för passagerare.
Behöver man på toa ska man kontakta ett telefonnummer där fjärrstyrd dörröppning ordnas.
Den som skapat ett sånt arrangemang har aldrig själv varit akut kissnödig eller haft ett litet barn som måste på dass – nu!
Resecentret är till bara för själva fordonen. Men vi som har ögon och stämband börjar nu kontakta varandra. Avståndet mellan Åbo och Björneborg, tiden det tar, tycks vara exakt gräns för hur mycket omutlig distansering man klarar av.
Nu berättar andra resenärer om strapatser med tidsödande omvägar och usel service. Priset tar den som färdats från Jyväskylä via Helsingfors och Björneborg för att pussla ihop skjuts till midsommardestinationen i närheten av Seinäjoki där det ska hissas flagga och ätas nypotäter och allt som ingår. Jag har redan varit på väg i tio timmar, säger han, det hade väl gått bättre att färdas med häst.
Nja, kanske ändå inte. Fortsättningen kontrasterar i alla fall ännu mer med resecentret med digitala tavlor för tidtabeller, riggade vid varje numrerad perrong. Spana efter en grå buss, säger vår tidigare chaufför som sista hälsning.
Den grå struntar i perrongen och startar lite på ett ungefär. Att alla som ska kommer med beror på att vi på gammalt sätt gått fram till alla synliga bussar, frågat med våra fysiska röster om destinationen och informerat varandra.
Veckorna med pandemi och människoisolering har triggat förvirring och tafatthet. Men också en viss handlingskraft har uppenbarligen sett dagens ljus, en vilja att ställa krav, rimliga och grundläggande.
Efter midsommar kommer småningom rapporterna om den ekonomiska rehabiliteringen efter stillaståendet. Vi kommer att ha ögonen på rättviseaspekterna.
Kanske är också tiden ute för den gamla modellen där stora aktörer tar i från tårna med katastrofscenarier som medierna troget rubricerar, garderade med hjälpverbet ”kan”.
Nu kan hela exportindustrin fimpas, allt kan skäras ner, undergången kan vara här redan i morgon. Framtiden kan vara osäker. Vi kan alla dö.
Något av det är ju obestridligen sant. Och hur man hanterar den där kan-gå-åt-helvete-biten är förstås en utmaning för medierna.
Lite mer specificerade detaljer skulle vara en bra början. Lite mindre potentialis, mer fakta. Då kan det börja gå bättre.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln