Nu, inte i trappan på vägen ut
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Händer sig en dag, liksom i en glänta under smittoåren, när mänskor i alla fall tillfälligt tar kollektiva transportmedel igen, att en person från det förflutna dunsar ner på sätet bredvid och säger hej.
Hoppar till, för personens samlande omdöme om mig en gång var: ”Du är … ”, och sen något entydigt ofördelaktigt jag inte skriver här, för själva utsagan är inte poängen.
Efteråt har jag tänkt att nästa gång nån säger nånting liknande ska jag säga: ”Ta din illa valda predikatsfyllnad och stoppa den nånstans där ingen behöver se den!” Sen vända ryggen till och gå därifrån.
Men man hittar sällan den perfekta formuleringen, livet är en improvisationsövning där man får plocka lärdomarna där man kan. Att hitta repliken först när scenen passerat har ett fint namn på franska, l’esprit d’escalier, slagfärdigheten som låter höra av sig med försening, först i trappan på väg ut.
Många har känt snopenheten i det. Å andra sidan: det dräpande sista ordet man hittat på i det privata kanske var bra bara på papperet.
Åttio procent av min organism där i bussen hojtar att tillfälle nu finns att ge igen för gammal ost, men munnen säger nånting alldagligt. Och så kommer min hållplats.
Poängen, en del av den: jag hade ju inte alls kommit ihåg det där hemska som blev sagt på hur lång tid som helst. Det är inte bra för en att gå och minnas sånt och överlägga med sig själv om det är sant.
Man vill gärna tro att det finns ett hemligt organ som kickar igång när det behövs, en hjälpmotor, en fallskärm, en reservfallskärm ifall den ordinarie trasslat ihop sig.
I vanliga fall finns något, en käpp och stav, ett leende från en främmande människa när en annan försökt utplåna en. Det finns en skyddsmur.
Poängen, andra delen: de påfrestande åren under pandemin, då gemenskaper splittrades eller sattes på paus och individen ensam fick försöka sträcka sig efter svar och möjligheter som det gemensamma tidigare stöttat, och också fick finna sig i att lyda restriktioner, många svidande hårda, gnagde rätt hårt på vår motståndskraft.
Saker som annars inte trängt igenom hittade hål i vårt mentala ozonskikt, om man får säga så.
Det överraskade mig att det kostade en del ansträngning att krafsa gammalt gräs över det där som poppade upp, oförrätten, avfärdandet, vad det nu var.
Det kostar på att komma i balans igen också för ett samhälle.
I synnerhet som var och en förstår att det vi tycker vi lagt bakom oss bara var en sak, kanske inte ens den allvarligaste. Det har påverkat alla.
Vi som är äldre kan luta oss mot att sätta saker i perspektiv – det hjälper lite.
Men de som är unga, och de som är barn, vår plikt är alltid att tänka på dem, de som ska leva efter oss. Förvaltningsspråket kallar det konsekvensbedömning.
Hur myndigheter och regering klarade pandemin glöms, eller ältas om man vill påminna om nån särskild syndabock. Att befolkningen i det stora hela agerade tappert och samlat går lätt att sluta minnas.
En pikkuliten belöning, någon?
Som av en ödets ironi befinner vi oss i budgetmanglingsveckorna, där aldrig förr skådade nedskärningar ska ske. Motivet är, sa man först, att kommande generationer inte ska ha en jättelik skuld att betala av.
Brådskan man nu eldar under när det gäller att trumma igenom regeringsprogrammet talar ett annat språk, det att omsorgen om den egna politiken väger tyngre än efterkommandes livskvalitet.
Och när en regeringsansvarig utan vidare mothugg av kollegor klassar konst och kultur som lyxprodukter, då är man på väg bort från den civiliserade staten. Det vill jag få sagt redan nu, och inte i trappan på vägen ut.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.