Sofie Fogde/SPT 06.10.2021 13:37

Den finlandssvenska matkulturdagen firas på lördag. Den har firats av Marthaförbundet ända sedan år 1992.

Men vad är egentligen finlandssvensk matkultur? Och hur skiljer den sig från matkulturen i övriga Finland?

I mars 2020, mitt under coronaepidemins utbrott, grundades föreningen Finlands svenska måltidsakademi. Jonas Harald, företagsrådgivare inom livsmedelssektorn och styrelsemedlem i måltidsakademin, säger att det hela började med en halvupprörd diskussion på Facebook om matkultur i Finland.

— I internationella sammanhang är det rätter från centrala Finland, som kalakukko, piroger och efterugnsbröd, som man nämner – helt fantastiska och unika rätter. Men samtidigt har vi en annan matkultur på kusten som man inte har lyft fram, säger Harald.

Han menar att det saknas ett erkännande av att det också finns andra matkulturer i landet. Det var så måltidsakademin fick sin start och sitt syfte. En kärntrupp samlades ihop från olika håll i Svenskfinland.

— Vi vill höja självförtroendet bland finlandssvenskarna och helt enkelt jobba för matkulturen ur ett brett perspektiv. Vi vill sprida information och skapa ett större intresse för vad som egentligen är finlandssvensk matkultur, utan att begränsa.

Sofie Fogde/SPT

En konstruktion?

Bland de andra måltidsakademikerna hittas bland annat Anders Fagerlund, Elisabeth Eriksson och Yrsa Lindqvist.

Lindqvist är etnolog och första arkivarie vid Svenska litteratursällskapet och har forskat mycket i finlandssvensk matkultur.

Begreppet matkultur innefattar enligt Lindqvist allt från hur maten framställs till att den är uppäten. Det handlar om seder och bruk, tillredningssätt, var man köper sina råvaror och framför allt hur man intar måltiden.

— Du äter det som omgivningen ger dig. Vid kusten har det varit mestadels fisk och potatis, säger Lindqvist.

— På 1970-talet fanns det en allmän önskan om att varje socken i Finland skulle ha en unik rätt, men det var svårt att hitta något sådant. Det här kan ha varit en följd av de populära kalasen som ordnades på Stundars friluftsmuseum i Solf i Korsholm. Där åt man klimpsoppa som sedan blev en symbol för hela Österbotten fastän den också kokats i Nyland, säger hon.

Själv tror Lindqvist inte så mycket på att varje enskild region skulle ha något väldigt speciellt beträffande matkultur. Svenskfinland är ett så litet område, säger hon.

Hon liknar den regionbaserade matkulturen vid folkdräkter: man vill gärna ha något som är unikt för den egna regionen, kommunen eller byn.

Men folkdräkten är en konstruktion, och så är det ofta också med maten. I något skede har man lyft fram en specifik rätt och bestämt sig för att det är något som man äger. Det betyder däremot inte att just den rätten inte finns någon annanstans, säger Lindqvist.

Traditioner förändras

Lindqvist säger ändå att det finns en finlandssvensk matkultur. Det handlar om närheten till kusten och influenser från Sverige. Ett exempel är de olika varianterna av skärgårdslimpa som finns längs västkusten.

Samtidigt måste man minnas att traditioner ständigt förändras, även om man kan tycka att något “alltid har ätits här”, menar Lindqvist. I takt med att världen förändras, modifieras också kulturen. I dag påverkas matlagningen av till exempel miljöfrågor.

Som exempel nämner Lindqvist julskinkan. En rätt som många uppfattar som traditionell, men som egentligen inte går längre tillbaka än till början av 1900-talet. Och nu är den på väg bort igen.

I dag måste du ta ställning till om du exempelvis ska äta kött, äta vegetariskt eller köpa närproducerat. Det finns oändligt många aspekter. Maten har blivit otroligt komplex, säger Lindqvist.

Jonas Harald är inne på samma spår. Det handlar om hälsa, miljötänk, hållbarhet, exklusivitet och ansvar.

— Mat har i högre grad blivit en identitetsfråga. Maten blir en livsstilsmarkering, ett fritidsintresse och en grupptillhörighet.

Rico Liljedahl/SPT

Bundet till miljö – inte språk

Precis som Lindqvist säger Harald att matkulturen tar avstamp i de lokala förutsättningarna. Han tror nog ändå att det kan finnas lokala och regionala rätter i Svenskfinland som på något sätt är speciella – anknutna till fiske och djurproduktion.

— Vi har länge haft goda förutsättningar för att producera mat längs med kusten. I och med att de flesta finlandssvenskarna finns vid kusten blir maten kanske lite särpräglad, även om matkulturen inte är bunden till språket, utan miljön.

Harald själv är från Nykarleby. För några år sedan gjorde han upp en strategi för något han kallar matriket Österbotten. Han ville identifiera vad som utmärker Österbotten som matlandskap.

I undersökningen kom det fram att de allra flesta österbottningar kopplar ihop regionen med fisk. Speciellt upplevs rökt abborre, sik och böckling som något starkt österbottniskt.

— Det finns så många positiva associationer till rökt fisk. Kanske upplevelsen av att man har fiskat den själv eller köpt den av en bekant fiskare, och sedan rökt den i sin egen rökugn.

Samtidigt har Österbotten en stark hamburgerkultur och många har stått i till exempel Korvgörans kö sedan de var små, säger Harald. Dessutom nämnde många också fisksoppa, pannkaka och “pärona å pikkalakan”.

Men den så kallade pikkalakan, alltså kokvatten som blandas med smör, lök och salt, finns också utanför Österbotten.

Lakaveton och ludiveton är bara ett par av säkert många andra benämningar på samma sak. Som med all annan mat finns det stora variationer också inom en region.

Jean Lindén/SPT

En trygghetskänsla

Harald är säker på att de mer traditionella rätterna kommer att tillagas också i framtiden. Det är också Anders Fagerlund, köksmästare, företagare och yrkeslärare vid Axxell övertygad om.

Fagerlund, som bor i Pargas men härstammar från Houtskär, säger att maträtter som går vidare i generationer handlar om trygghet.

Fagerlund bestämde sig tidigt för att bli köksmästare. Han inspirerades av råvarorna i den åboländska skärgården som kom från fiske, jakt och jordbruk.

Enligt Fagerlund tillrädde man då också maträtter som nu mer eller mindre har försvunnit.

— Till exempel hade nästan alla gårdar ett eget recept på fågelstek. I vår fågelstek hade vi curry eftersom min morfar var sjökapten, säger Fagerlund som ännu i dag anser att curryn är en självklar ingrediens om han får ingivelsen att tillreda fågelstek.

Fagerlund säger att man i Åbolands skärgård borde jobba på att lyfta fram de råvaror som finns i regionen. Han säger att hjortkött är en råvara som varit på frammarsch under de senaste åren.

— Sen har vi ju fisken, som det de facto inte finns så väldigt mycket av i naturen längre, säger han.

Tillbaka till lokalproducerat

En lokal mattrend är något som alla de intervjuade lyfter upp som mycket aktuellt och viktigt för en hållbar utveckling.

“Riktig mat”, såsom fisk och grönsaker tillredda från grunden, är något som också faller sibbobon Elisabeth Eriksson i smaken, såväl på ett personligt som ett professionellt plan.

Som hushållsrådgivare vid Marthaförbundet håller Eriksson bland annat i trådarna för den finlandssvenska matkulturdagen.

Eriksson är uppvuxen på strömming, gädda, flundra, kålgryta, en hel del Blåbands pulversås – och självklart potatis. Också en hel del inälvor serverades, som till exempel stekt lever. Det att ta tillvara alla råvaror är ett av Marthornas viktigaste budskap.

— Med tanke på att jag hängt med hemskt länge tycker jag att vi har sett en fantastisk utveckling mot en klokare råvaruanvändning, trots att vi har haft många svackor.

På 1980–1990-talen låg fokus mycket på snabbmat, importmat och snabba lösningar. Enligt Eriksson har klimatkrisen bidragit till att allmänheten nu har fått upp ögonen för lokalproducerad mat.

— I dag vill man veta var maten kommer ifrån och man vill äta lokalt. Det såg man speciellt i fjol då folk blev som galna och började odla själva.

Delar maten människor?

Lindqvist säger att man måste komma ihåg att finlandssvenskar aldrig varit en heterogen grupp. När begreppet finlandssvensk blev till fördes såväl adel som fiskare samman till en grupp som inte hade något annat gemensamt än språket.

Det innebär att finlandssvensk matkultur rymmer både det allra enklaste – som pikkaveton – till herrgårdsmiddagar.

Finlandssvensk matkultur är allt från fiske till bakelser och det är mångfalden och bredden som också kännetecknar och är styrkan i vår matkultur, enligt Lindqvist.

Också i dag är matfrågan något som delar befolkningen. Ju högre utbildning man har, desto mer mån är man till exempel om vad man äter, säger Lindqvist.

Eriksson hör ofta att folk inte har råd att äta hälsosamt. Det är en av myterna som hon hoppas kunna spräcka genom sitt arbete.

— Vi kan äta förmånligt, hälsosamt, klimatsmart och gott. Men det gäller att ha livsmedels- och matlagningskunskapen och viljan att tillaga maten, säger hon.

Eriksson ser gärna att maten får vara en förenande komponent.

Allt ska vara okej, men man måste ta konsekvenserna för sina val, säger Eriksson.

Sofie Fogde/SPT

Dela artikeln