Nu flyger backhopparna i Lundo igen – den 50 år gamla backen har inte använts på sex år
Hoppbacken på Parmaharju invigdes 1969. Foto: Fredrik Häggman
När man kör från Åbo till Tavastehus reser sig åsen Parmaharju på höger sida strax efter Lundo centrum. Högst upp på åsen ståtar en mäktig träkonstruktion – Lundos 82-metershoppbacke, som fyller 50 år i år.
Backen är en av få finländska backar från den tidsperioden som ännu är i användbart skick. Ingen har hoppat i backen sedan 2013, men för att fira dess 50-årsjubileum håller föreningen Liedon Parma nu på att ställa backen i ordning på nytt.
Lördagen den 2 mars står föreningen värd för en deltävling i Veikkaus cup.
– Förutom dem som deltar i VM så är hela den finska eliten här. På grund av att U18-herrarnas och damernas FM ställdes in så körs de tävlingarna här istället. Det är första gången på många år som en FM-tävling arrangeras i Lundo, berättar Marko Hakanen från Liedon Parmas backhoppningssektion.
Utsikten från toppen. Skenorna har lagts till senare, ursprungligen var rampen täckt av ett snölager. Då var man tvungen att först köra upp ett spår innan hopparna kunde åka. Foto: Fredrik Häggman
”När man gör sitt avstamp hoppar man rakt ut i tomheten”
82-metersbacken reser sig ett fyrtiotal meter över kullens krön. De knakande trappstegen känns oändliga på väg uppåt, men efter att höjdskräcken lagt sig kan man njuta av en enastående utsikt. Två metallskenor leder sedan backhopparna ner mot landningsbacken, som inte syns från toppen. Innan man landar har man en över 80 meter lång flygtur att se fram emot.
– När man gör sitt avstamp hoppar man rakt ut i tomheten, säger Hakanen som själv är gammal backhoppare på distriktsnivå, och fortsätter:
– Nog är det här den bästa av grenar. Man pratar om backhoppning som en sport för de våghalsiga och modiga, men modet är något som växer vartefter man börjar hoppa i större och större backar.
Bredvid den stora backen finns en 55-meters- och en 18-metersbacke.
Föreningens gubbar sköter underhållet
På grund av tövädret finns det ännu inte tillräckligt mycket snö i landningsbacken för tävlingarna. Så fort temperaturen är på minussidan sätts snökanonen igång.
– Det går säkert 300 timmar talkoarbete till att göra i ordning för tävlingarna. Arbetet görs av ett gäng gamla hoppare och av föreningens ”Huru-ukot”, äldre medlemmar som skött underhållet i årtionden.
På grund av backens ålder krävs ständig service, och trädelarna har bytts ut i flera repriser. Konstruktionen granskas regelbundet och är enligt Hakanen i gott skick.
– Men det är nog den äldsta tävlingsbacken i Finland, så frågan är hur länge till den kan användas.
Marko Hakanen. Foto: Fredrik Häggman
”Backhopparna tycker om att tävla i Lundo, för här har de en publik”
Trots att inga tävlingar ordnats i Lundo på flera år lever backhoppningsintresset kvar. Hakanen väntar sig omkring 500 åskådare till jubileumstävlingen.
– Hopparna tycker om att komma hit eftersom de faktiskt får en publik att hoppa inför, vilket säkert beror på att det så sällan ordnas tävlingar här. Till och med i Lahtis är publiken tyvärr lätträknad nu för tiden.
Under backhoppningens glansdagar på 1980-talet var intresset mycket större. Då Matti Nykänen vann FM-guld i Lundo 1983 fylldes åkrarna av bilar och flera tusen personer trängdes runt backen.
– Här har alla de största finländska backhopparna hoppat. Både FM-tävlingar och internationella tävlingar har arrangerats i backen, berättar Hakanen och passar samtidigt på att punktera en myt:
– Många tror att Matti Nykänen har backrekordet här, men det stämmer inte. Rekordet är 85 meter, satt 2013 och delas av Veli-Matti Lindström och Frans Tähkävuori. Dessförinnan var det Janne Ahonen som hade rekordet.
Inga egna juniorer på över 10 år
Hakanen är en av få aktiva i backhoppningssektionen, som för en tynande tillvaro. Föreningen har inte haft egna juniorer på över 10 år.
– Det finns många liknande hoppbackar i regionen, men det är bara i Pemar som man ännu har aktiva hoppare. På 80-talet byggdes hoppbackar i bland annat Nagu, S:t Mårtens och Loimaa. Vi hade många roliga distriktstävlingar mellan föreningarna ända in på 2000-talet. Jag minns en tidningsartikel från den tiden då föreningen hade 20 egna juniorer. Det är länge sedan någon ens ringt och frågat om vår backhoppningsverksamhet.
Hur tror du att framtiden ser ut för backhoppningen?
– Jag tror och hoppas att intresset kan växa fram på nytt, men det behövs bättre vintrar, förebilder som klarar sig internationellt och fler aktiva vuxna. Hoppbackar finns det gott om, men det måste finnas någon som vill dra verksamheten också.
Hoppbacken. Foto: Fredrik Häggman
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.