"Att lämna elitfotbollen ger mera tid för familjen"
Jesper Törnqvist lirar boll på Hödds stadion med sonen Iver.
Fotboll. För första gången på över 15 år får Jesper Törnqvist njuta av vintern, och inte se den som den tyngsta träningsperioden under hela året.
Nordiska lag är kända för att ha den längsta och tuffaste försäsongen i hela världen, men efter att ha beslutat att lägga ner elitkarriären slipper Törnqvist nu att springa på träningar varje dag.
– Jag tränar nog en hel del ändå, jag har alltid älskat att göra det. Men det är skönt när jag får bestämma mera själv, säger Kimitoöbördige Törnqvist.
Men fotbollsplanerna kommer han inte undan. Efter att ha spelat fem år i norska Hödd jobbar han nu fulltid inom klubben.
Uppdraget är tredelat: som ledare för Höddskolan ska han se till att flera av 6–12-åringarna i framtiden når A-laget, dessutom är han utvecklingsledare för flick- och damfotbollen i klubben och fungerar som assisterande tränare för herrarnas andra lag.
Eftersom andra laget steg till den tredje divisionen ska han tillföra rutin och ledarskap till det unga laget också på planen i sommar. Så helt lämnar han inte spelandet, nivån på den fjärde högsta serien i landet är ganska hård.
– Lagen tränar så gott som varje dag. Det är seriösa spelare som vill framåt så det är ingen lätt serie. Hödd ville därför ha någon med i laget som spelat på en högre nivå, säger Törnqvist.
Törnqvist gjorde sig känd som något av en stålman under de första åren i Hödd. Under de tre första säsongerna missade han inte en enda match, vilket är väldigt sällsynt.
Han blev också snabbt utsedd till lagkapten och uttagen till den nästhögsta seriens all stars-lag.
– Det blir intressant att se hur kroppen reagerar i sommar då jag tränat mindre än tidigare år, jag kan bara hoppas att den håller ihop.
Är det inte lite intressant att du som utlänning tagit en så stor roll i klubbens organisation?
– Jo, jag har också funderat på det där. Men jag började direkt träna juniorlag då jag kom hit, och via kontakten med föräldrar och andra tränare har det varit helt naturligt att bli så engagerad i klubben.
Jesper Törnqvisthar nu lättare att planera programmet med familjen, här sonen Iver.
Efter en elitkarriär i Finland, Sverige, USA och Norge har Törnqvist många höjdpunkter att lyfta fram (se rutan intill). Den största framgången har ändå kommit vid sidan av planen.
– Fotbollen har gett mig en familj. Utan fotbollen skulle jag knappast ha flyttat till Hödd och träffat Birgitte.
Till familjen hör också 1,5-åriga sonen Iver. Med ett arbetsschema som nu går lättare att påverka än när han var elitspelare tycker Törnqvist det är skönt att kunna planera program med familjen.
– Man hinner på ett helt annat sätt göra saker tillsammans. Tidigare måste alla tider anpassas enligt fotbollen, det begränsar en hel del. Det här är ett mera normalt liv, med större frihet.
Törnqvist hade gärna spelat någon säsong i finska ligan innan han avslutade karriären. Som ung och lovande spelade han för Inter och Jaro men sina bästa år tillbringade han utomlands. Därför hade det varit roligt att visa vad han går för som mera rutinerad.
Några anbud fanns det under de senaste åren, men inget som var tillräcklig lockande.
– Det skulle ha behövt klaffa för hela familjen, och det gjorde det inte. Lite synd är det, men istället fick jag mitt nuvarande jobb. Det finns inte så många tjänster som går ut på att jobba 100 procent med fotboll, så jag är väldigt nöjd.
Har du någon plan för en tränarkarriär?
– Nej. Jag har tänkt testa på det i några år. Jag gillar att jobba med människor och fotboll, så det passar bra. Men jag kommer knappast att hålla på med det hela livet, säger Törnqvist som går B-tränarutbildningen i år, den tredje högsta efter UEFA Pro och A.
Och vad säger du om A-lagstränaren ber dig göra comeback på planen?
– Man ska aldrig säga aldrig, men jag måste nog träna lite mer i så fall. Han har frågat om jag kan ställa upp om det är många som blir sjuka till någon träningsmatch, men jag har nog sagt att det finns yngre spelare som kan få chansen då.
Höjdpunkter från karriären
- Första inhoppet i ligan med FC Inter mot KooTeePee var speciellt. Och första gången i startelvan, med FF Jaro mot TPS. Andra året i Jaro när vi i sista omgången mot IFK Mariehamn behövde en poäng för att säkra ligaplatsen glömmer jag inte heller. Efter att vi kämpade till oss den behövliga poängen blev det en dubbelkryssning. Först från Mariehamn till Helsingfors, och där bestämde vi oss för att åka till Stockholm en gång till.
- Landskamperna är så klart också speciella. Totalt spelade jag fyra stycken i U18- och U19-landslagen.
- Intertoto cup-matcherna med Inter, mot isländska Akraness och kroatiska Varteks, var intressanta, även om jag inte spelade. Med Hödd spelade vi Europa League mot kazakstanska Aktobe, vi vann 1–0 hemma men förlorade tyvärr 2–0 borta.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.