Klockan är tio på kvällen när ett tiotal Åbobor och Arbiskursdeltagare samlas vid Hallisforsen tillsammans med fågelguiden Hans G Hästbacka. De närmaste fyra timmarna ska ägnas åt att hitta de nattsångare som håller till längs med Aura å.

Försommaren är sångfåglarnas årstid. Fram till häckningen sitter de nästan i varje buske och serenaderar ut sin storhet, skönhet och briljans i jakt på en lämplig hona. Finkar, trastar och någon enstaka rödhake sjunger av hjärtans lust och ger den tidiga grönskan en ljudmatta av flöjter, vissel och enstaka gurgel.

Men det finns också fåglar som väljer att sjunga på natten, under dygnets mörkaste timmar när alla andra små sångare har krupit till kojs. Och nu, en vecka eller så framöver, är absolut rätt tid att höra dem.

– Det här är i princip Finlands bästa nattsångarområde. Bara det blir lite mörkare så ska vi förhoppningsvis hitta både busksångare, kärrsångare och gräshoppsångare. De sjunger mer ju mörkare det blir, säger Hästbacka.

Robin Sjöstrand

Och vi har tur, för en del moln drar in och skymmer den snabbt falnande glöden från kvällens sista sol och medan Hästbacka vänskapligt kivas om vilken sångfågel som är vackrast (näktergalen, tycker många, men Hästbacka håller hårt vid busksångaren) går vi långsamt fram längs med åstranden nedanför Studentbyn. Med jämna mellanrum stannar vi och lyssnar.

– Det är inte tillräckligt mörkt ännu för nattsångarna, säger Hästbacka och bockar av den sång som finns runt oss: törnsångare, trädgårdssångare, svarthätta – och så näktergalar i mängder.

Det börjar med en, men snart har vi näktergalar på alla sidor om oss och deras stolta och varierande sång överröstar allt annat.

– Näktergalen sjunger inte hela natten, den brukar tystna runt klockan tolv, så senast då får vi chansen att höra de andra, säger Hästbacka.

Robin Sjöstrand

Han själv är utrustad med superhörsel och har redan hört både busksångare och kärrsångare på andra sidan ån, men för resten av gruppen är det fortfarande ytterst osäkert om någon har lyckats uppfatta dem.

Vi fortsätter ner mot järnvägsbron där vi vänslas med stora myggsvärmar, och runt halv tolv-tiden har det blivit sommarnattsdunkelt och vi tar oss över bron och vänder tillbaka uppströms. Näktergalarna, som till största delen fanns runt studentbyn, hörs bara som avlägsna ekon och tystnar småningom en efter en.

En liten bit uppför ån stannar vi på nytt. Vi börjar vara nära kärrsångarens och busksångarens områden. Båda två är härmfåglar och deras sång går ut på att de imiterar andra fåglar – eller helt andra ljud.

Hästbacka stannar upp och pekar ner mot åns gräsbevuxna kanter.

– Där har vi en kärrsångare, som härmar en lövsångare. Nu är den gnällig, som en tärna. Nu en tornseglare, sävsångare.

Han räknar upp en handfull till fåglar som kärrsångaren imiterar i fyra-fem sekunder innan den byter till nästa.

– Kärrsångaren blir ivrig med sin sång, och ju längre den sjunger, desto fortare går det. Till slut nästan spyr den ut sången.

Robin Sjöstrand

Färden fortsätter och en bit efter Barkerfabriken är det dags för nästa bongning. Till skillnad från kärrsångaren sitter busksångaren uppe i höga buskar, eller låga träd, när den sjunger. Den har inte heller bråttom, utan gör sina trudelutter lugnt och metodiskt.

– Hör ni den? Tuui-tuui-tuui ett par gånger och sen byter den till något annat läte, säger Hästbacka.

Och busksångaren hörs tydligt där den sitter. Just den här sångaren tycks ha en fäbless för det mer mekaniska och sången påminner om bilalarm, sirener och liknande ljud, men mer melodiskt.

– Förhållandena måste vara bra, med varma ostliga vindar, för att busksångaren ska ta sig så långt västerut som Finland, men i år verkar vara ett ganska bra år.

Och visst, under den nattliga promenaden kring ån hinner vi identifiera åtminstone fyra busksångare – och för den delen minst tre kärrsångare.

– Kärrsångaren övervintrar i Afrika, och de kommer hit upp varje år, säger Hästbacka.

Robin Sjöstrand

Sommarnattens mest högljudda, om kanske inte den sångtekniskt vackraste, fågel stöter vi på där Vähäjoki möter Aura å, en bit före bron till Korois. Gräshoppsångaren sitter gömg i slänten ner mot Vähäjoki och låter som en … gräshoppa.

– Det är lite som en symaskin det där ljudet. För mig är det det värsta ljud som finns, riktigt obehagligt för mina öron, säger Hästbacka.

Och visst fungerar liknelsen med symaskinen, men sången för också tanken till vårtbitarens sång på sensommaren, eller cicadans läte på sydligare breddgrader.

– Gräshoppsångaren är ganska ovanlig, bara 3000 till 8000 par häckar i Finland. Så det här är ändå lite av en raritet.

Jag lämnar gruppen vid Korois kors, där de har stannat för mellanmål innan exkursionen fortsätter ännu i en timme eller så.

Det är natt och tyst, men på vägen hälsas jag av ännu en gräshoppsångare och en busksångare.

Det känns ganska fint att känna igen dem.

Robin Sjöstrand
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln