Nu återstår bara de sista eljobben vid Kakolabackens bana – driftskostnaderna klarnar senare
Bygget av snedhissen är snart ett avslutat kapitel för Susanne Järvi och Janne Laine. Foto: Stefan Holmström
Det är full rulle vid stationen vid Slottsgatan. Det är ändå gatuarbetet som främst pågår och inte bergbanebygget, där det inte återstår mycket att fixa före trafikstarten.
– Jag känner nog en viss lättnad eftersom det här har varit ett så krävande projekt.
Det säger Susanne Järvi, byggherre för Kakolabackens bana i Åbo, då hon förevisar stationen.
– Här är dörren för dem som stiger på. På andra sidan går de som kommit ned ut.
Samma logik gäller i övre stationen. Enklare än så här kan det inte bli.
Riktigt klart är bygget inte, trots att det ser ut som endast städning skulle kvarstå. Nere under markytan, där kabinens vajrar vänder under stationen, står några män och ser fundersamma ut.
– Det här ju faktiskt sedan en snedhiss och inte en bergbana, påpekar Järvi.
Inget konstigt här, utan den fungerar som en vanlig hiss, säger byggherre Susanne Järvi. Foto: Stefan Holmström
Funikular, bergbana, snedhiss… den utläggningen kunde bli hur lång som helst. Snedhissen är nästan som en bergbana – det som på många språk är just funikular – men den är automatiserad och obemannad samt har en motvikt.
Hur kom det sig då att det som är en snedhiss blev en funikular i Åbo?
– I den stadsplan där banan ritades in första gången stod det funikular, säger projektchef Janne Laine.
– Dessutom låter det här ju bättre, tillägger han.
I PR-syfte klingar inte snedhiss – på engelska ”inclined elevator” – lika högt som då man talar om en funikular, ler Laine.
Både han och Järvi tycker det vara bra att Åbo stad svarade med humor då det i vintras blev en stor uppståndelse kring hur Kakolabackens kabin skulle se ut. Det att Åbobor fortfarande aktivt delar med sig på Twitter och Instagram av bergbanor och snedhissar ökar också intresset för banan.
Åboprojektet har också fått Tammerforsborna att undra om det skulle behövas en likadan i de branta backarnas stadsdel Pispala.
Den här dörren öppnas den 24 maj, säger Janne Laine. Foto: Stefan Holmström
På ytterdörren finns redan klockslagen: måndag–fredag klockan 4.30–01 och lördag–söndag klockan 5–24. Utanför ingången hittas redan det finska namnet, med stora bokstäver på stenväggen. Väggen är av så kallad kakolit, det namn som Kakolafängelsets fångar gav den lokala granit de bröt för att bygga fängelset.
Här ska också komma det svenska namnet, ”Kakolafunikularen”.
– Det finns ännu några sista eljobb som de italienska leverantörerna ska göra, säger Laine.
Den 24 maj ska allt vara klart. Då startar trafiken.
Laine medger att det varit en upplevelse att vara projektchef för detta finsk-italiensk-fransk-österrikiska projekt. Det är ändå inte det internationella som gjort projektet mycket dyrare än vad det var tänkt.
– Det är hisstandarderna och det att ingen gjort en likadan, säger Laine.
Visst finns det bergbanor och snedhissar lite här och där, som i Koli och i Vilnius i Litauen. Alla är ändå skräddarsydda, med lokala tekniska lösningar som kostar tid och pengar.
– Det skulle vara mycket lättare att bygga en till, säger Laine.
Gatuarbete pågår för fullt vid Slottsgatan, men själva stationen är nästan klar. Foto: Stefan Holmström
Bygget har väckt intresse på annat håll. I ett skede hörde man också av sig från Stockholm. Där har bergbanan i Skärholmen haft problem sedan den invigdes 2001. Reparationer och ombyggnader har varit resultatlösa så nu bygger man om allt, eventuellt som en enkelspårig snedhiss.
Säkerheten har krävt stora investeringar. Stationen och banområdet övervakas av väktarbolag, med elva kameror. Banan har också rörelsesensorer som reagerar om exempelvis en gren faller på spåret. Höga murar ska hålla folk borta från spåret.
– Barn och unga är äventyrslystna men jag tror de förstår att hålla sig borta, säger Laine.
Byggarduon ogillar snacket om att allt byggts för dem som bor uppe på Kakolabacken. Där finns också spa, hotell, bryggeri restaurang, kafé … räknar de upp.
I stället kunde man tänka att snedhissen också skapar nytt liv i parken. Tänk om studerande skulle ordna ett vinterjippo, som fastlaskiainen: upp med hissen – och ned på snowboard längs serpentinvägen?
Kostnaderna är ett frågetecken. Att åka ska vara gratis, så några intäkter blir det inte. En prognos som hänger kvar sedan några år tillbaka är 100 000 euro/år för själva driften och underhållet.
Därtill kommer räkningar för städning och väktartjänster, summor som är oklara.
Som jämförelse kan man ta den likaså avgiftsfria Föri-färjan, som kostar totalt ungefär 400 000 euro/år.
– Vi vet vad Kakolafunikularen kostar först då den är i gång, säger Laine.
Det är inte mycket kvar tills allt är klart för premiären den 24 maj. Foto: Stefan Holmström
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.