November är längre än lång
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland på min hållplats sammanstrålar jag med en ung kvinna som ska ta samma buss som jag. Hon brukar granska mig ingående, sen ger hon välmenande råd: Dina skor är inte riktigt lämpliga i det här regnet! Kom ihåg att stänga väskan, det är lätt att bli av med saker! Mössa ska man ha när det blir höst!
Hon har någon form av funktionsvariation. Det är lätt att dra den slutsatsen, för så kallade normala människor skulle inte ens tilltala mig när jag väntar på bussen, än mindre bry sig om ifall jag blir våt om fötterna.
De goda råd hon delar med sig är antagligen sådana hon själv får höra av omsorgspersonal och assistenter. Jag förstår att hon inte bara lärt sig följa råden hon fått på sitt boende eller sin arbetsplats, utan också känner att det är en självklarhet att ha omsorg om andra.
Jag blir väldigt glad av att vara föremål för hennes uppmärksamhet. Det finns ett par slags människor, de som svamlar om att alla människor vill bli sedda, och de som själva ser. Solstrålen på hållplatsen hör till de senare.
Nu behövs alla ljuspunkter. I sena november då dagarna nästan inte finns. Några människor tycker att mörkret kan ha med sig något fint, att det finns något ombonat i det. Inte jag. Jag blir förvirrad, bara.
Jag klämmer ut hudkräm på tandborsten när jag borstar tänderna på tidpunkten jag tror är morgon. Det är inte gott. Och så gör jag lite andra obetänksamheter som min brandvarnare reagerar på. Se till att en brandvarnare funkar i november!
Tänkte gå på bio för att bada i ljuset från den stora duken, erbjöds bara Ken Loachs nyaste, ”Sorry we missed you”, en film som jag vill se, men inte i november. Och inte medan poststrejken och dess svans av sympatistrejker pågår. Jag är rädd att jag tappar modet.
Världen måste lita på att Finland levererar, säger näringslivet, när det får ta sig ton i medierna. Inga andra strejkar så här mycket, säger de. ”Sorry we missed you” handlar om hur storföretag försåtligt och ensidigt lägger hela ansvaret för jobbet på de anställda. Företagets uppdrag är att kamma hem vinster, de anställdas att trolla fram dem.
”You don’t work for us, you work with us”, säger ledningen till den som desperat behöver jobbet i filmen, den frasen har jag hört i trailern. Innebörden är att villkoren är garanterat ofördelaktiga. Man ska bara leverera, vad som än händer. Jag har börjat hata det ordet.
Medan strejkerna är i full gång läser jag liksom i kulissen en kolumn i en renommerad dagstidning där skribenten tar hjälp av evolutionsteorin när han hyllar konkurrensekonomin. Att hylla den är inte olagligt, men att kapitalismen på något sätt skulle vara en parallell till arternas uppkomst får hakan att trilla ner en aning.
Darwins tankar handlade inte om investeringar, utan om de levande arternas utveckling på jorden. Redan tidsperspektivet säger att man inte kan prata Darwin i bankvärlden, inte ens som nåt slags blickfång, avsett för trögtänkta i penningfrågor.
Men så görs ibland. Och det blir dummare av att upprepas. Stackars Darwin. Jag har en gång hört en person hänvisa till Darwin när han dumpade sin flickvän, han tänkte väl att han måste uttrycka att hans öde på nåt sätt borde vara av större proportioner. Jag visste inte om jag skulle våga skratta. Och själv har jag också blivit dumpad, men evolutionen har aldrig varit argumentet, man får tacka för det.
November utan post är längre än lång. November kräver dagsljuslampa och att tandkrämstuben snitslas med eldrött kräppapper. November kräver solstråle på busshållplatsen – och den vet jag att jag kan lita på.
Tack för denna kolumn, ACS.
”Leverera” har blivit ett o-ord även för mig, särskilt när det används i samband med våra samhällsnyttigheter och i/om politik.
November, ja, den är speciell!