Nostalgikickar är pop, men hur är det med historiekunskapen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det har blivit pop att vara nostalgisk.
I nyrenoverade Hansa-kvarteret i Åbo pryds en del väggar med svartvita, historiska bilder från Åbo centrum.
Till exempel mitt emot apoteket på andra våningen pryds väggen av en gammal apoteksinteriör. Bilden är en riktig nostalgikick där jag bland annat slås av hur mansdominerad farmaceutbranschen var då, i en annan tid.
I S:t Karins i Piispanristi Prisma kan man se gamla bilder till exempel över Kustö kyrka, i K-affären Reimari i Pargas avslutas hyllradernas kortsidor numera av svartvita bilder över ett Pargas från förr.
Till exempel Pargas Malm på 1890-talet eller fabriksvyer i versioner från 1912 kan man beundra medan man fyller köpkorgen.
Det känns bra. Det här tycker jag om. Det är fint med nostalgi och tillbakablickar.
Det kan hända att många kunder i ett köpcentrum eller i en mataffär inte ger sig tid att ta till sig bilderna. Men där finns de och förmedlar ett budskap om hur samhället såg ut en gång.
Kontrasten mellan då och nu blir på något sätt extra stor när den förmedlas i en färgstark, livlig och kommersiell omgivning.
Vi vet ju att Facebook-grupper kring gamla tider är mycket populära. Att bläddra i bilder på sin mobil eller dataskärm är en nostalgitripp av ett annat slag än den kommersiella miljön.
Men hur kommer det sig att de nostalgiska tillbakablickarna är så inne då vårt samhälle annars verkar vurma för en så farlig historielöshet, funderar jag på medan jag fyller köpkorgen.
I Vasabladet skrev Dan Ekholm kring jultiden en viktig ledare där han oroade sig för hur gymnasiets allmänbildande funktion upprätthålls då det finns gymnasier där man kan bli student utan att ha läst en enda timme historia.
Jag blev förskräckt över vad jag lärde mig: I 28 gymnasier runtom i Finland, alla finskspråkiga, pågår ett försök där realämnen är helt valbara, man kan gå ut gymnasiet utan en enda historielektion.
Försöket initierades av förra undervisningsministern men torde avslutas av den nuvarande.
Tack och lov.
Bristen på insikter i historia har konsekvenser som jag inte ens vill tänka på.
Liksom Ekholm vill jag citera Simone Weil som är ursprungsfilosofen bakom uttrycket att om man inte känner till det förflutna, kan man inte förstå nutiden, och är då inte lämpad att forma framtiden.
Bra och tack Anja Kuusisto.
Mycket viktigt att historieämnet behålls. Förståelsen för den tid man själv lever i går annars förlorad, därmed också möjligheten att bilda egen uppfattning och vara källkritisk.
Ljusglimtar:
Arkiven digitaliseras alltmer och då kommer man åt originaldokument.
Släktforskning frodas och sprider sig; ger samtidigt god allmänbildning.