Dan Lolax 10.02.2018 04:00

”Örö-gate”, så namngiven av en av huvudpersonerna, kommunpolitikern Janne Salonen (obunden), är i grunden en sakfråga som säger något om trätobröderna Fri samverkans och SFP:s förhållande, om hur den förra mandatperioden förlöpte och om situationen nu.
Egentligen är sakfrågorna två till antalet. Den första frågan handlar om hur en skälig meny för folkvalda ser ut. Ingår alkohol om det är skattebetalarna som står för notan?
Vi har tidigare på ledarplats (13.1) berört diskussionen om alkoholinköp och -bruk som Salonen väckte med ett blogginlägg om kommunens budgetseminarium på Örö.
Den andra frågan, den som revisionsnämndens ordförande Kristian Lindroos (SFP) väckt, handlar om förtroendeuppdragets räckvidd.
Janne Salonen är vice ordförande i revisionsnämnden. I egenskap av det borde Salonen, enligt Lindroos, ha tagit upp frågan om Örö-seminariet i nämnden, i stället för att skriva ett blogginlägg utgående från de kvitton som han begärt ut.
Lindroos menar att Salonen kan ha skadat fullmäktiges förtroende för revisionsnämnden. Lindroos vill att nämnden hör Salonen. Om nödvändigt ska ett tillfälligt utskott utreda om Salonen kan sitta kvar i nämnden.
Salonen har i sin tur bett justitieombudsmannen att utreda Lindroos kallelse. Salonen menar att eftersom kvittona är offentlig information så har han inte agerat i egenskap av vice ordförande.
Klart är att frågor om kommunens utgifter är något som hör till revisionsnämnden. Antingen för att se till att de utgifterna är i enlighet med kommunens principer eller för att påkalla behovet av sådana principer.
Det sistnämnda verkar vara aktuellt i Kimitoöns kommun.
Lindroos uttalanden tyder på att nämnden kommer att behandla budgetseminariet, men behandlingen, och dess utfall, kommer säkert att skärskådas på ett annat sätt än vad som vore fallet om Salonen inte lyft ärendet.
Frågan är om det här – att ärendet kan och till och med bör behandlas av revisionsnämnden – gör det omöjligt för Salonen att formulera en offentlig kritik mot kommunens agerande?
Svaret på den frågan hänger ihop med hur man upplever de folkvaldas uppdrag. Protokollförfarande ställs mot den transparens som det folkliga mandatet kräver.
Här behöver vi backa bandet. Fri samverkan, som Salonen nyligen lämnat, gjorde comeback i kommunalpolitiken i valet 2012. Ett upplevt demokratiunderskott angavs som orsak.
Kritiken gjorde gällande att SFP dikterade utvecklingen i kommunen genom kabinettbeslut. Konsensusandan kvävde all politisk diskussion om, till exempel, vindkraften och förfördelningen av Dalsbruk.
Tillräckligt många Kimitoöbor delade den här verklighetsbeskrivningen för att Fri samverkan skulle få fortsatt förtroende i kommunalvalet i fjol, om än med decimerat mandat.
Under den förra mandatperioden var grupperingen en törn i SFP:s sida.
Fri samverkan anklagades för att inte vilja samarbeta och för att inte spela enligt reglerna. Men där SFP såg en ovilja att samarbeta såg Fri samverkan ett alternativ till konsensuspolitiken.
Det var i den andan som Salonen blev invald i fjol.
Att avståndet mellan SFP och Fri samverkan kunnat överbryggas under pågående mandatperiod tyder trots allt på att Fri samverkan vill hålla sig till reglerna.
Förgrundsfigurer i båda lägren talar varmt om samarbetet. Man har enats om att vara oeniga i vissa frågor, bland annat genom att skjuta fram viktiga beslut.
Man har också diskuterat sig fram till lösningar. En sådan diskussion ledde till att Salonen lämnade Fri samverkan. Han upplevde att han sidsteppats i den för honom så viktiga vindkraftsfrågan.
I kommunallagen heter det att förtroendevalda ska ”främja kommunens och invånarnas intressen samt sköta sitt förtroendeuppdrag med värdighet och så som uppdraget förutsätter.”
Här finns tolkningsutrymme. Att främja kommunens och invånarnas intressen kan innebära att hålla sig till överenskommelser eller, något karikerat, ”göra som man alltid gjort”.
Men det kan också innebära att bryta mot normen, till exempel genom föra ett ärende direkt till offentligheten.
Salonen valde det senare, sannolikt mera sporrad av den ”normtalkoanda” som gjorde honom till en kandidat för Fri samverkan än av sitt uppdrag som vice ordförande i revisionsnämnden.
Lindroos säger att Salonen sitter på två stolar – den grävande journalistens och vice ordförandens.
Att kalla Salonen för journalist är att missa poängen. Om stolarna är två så tillhör den andra den obundna lokalpolitikerns, han som fortsatt i riktningen som Fri samverkan verkade vara på väg i efter den förra mandatperioden och som inte kan vara med och möta SFP halvvägs.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln