Nioåringen Pippi Långstrump fyller sjuttiofem – firas med färgstark festskrift
Pippi Långstrump, 75 år i år. Jubileet firas med boken ”Pippiperspektiv” där mer än fyrtio bidragsgivare ger en flisa till den stora bilden, som också låter europeisk efterkrigshistoria skymta fram.
Pippiperspektiv
Red: Maina Arvas
Omslag: Magnus-Gunnar Pettersson
Astrid Lindgren Text, 2020
208 s.
Den första boken om Pippi Långstrump kom ut 1945, som litterär person fyller hon sjuttiofem i år. Men gestalten började ta form redan tidigare då Astrid Lindgren berättade om henne för dottern Karin som låg sjuk.
Förlaget Astrid Lindgren Text, som ägs och drivs av Astrid Lindgrens barn och barnbarn, har jubileet till ära gett ut boken ”Pippiperspektiv” där drygt fyrtio röster hörs om Pippi, vad gestalten betytt för dem.
Bidragsgivarna är en brokig skara som skriver kort eller långt, ibland är de intervjuade, ibland medverkar de med bild. Man känner igen många namn i listan: Meg Rosoff (som fått ALMA-priset), Susanna Alakoski (som hade vissa Pippilikheter som barn), Tarja Halonen (som hade Herr Nilsson som fantasikamrat och blev president), dramatikern och regissören Suzanne Osten, artisten och kompositören Björn Ulvaeus, filmstjärnan Alicia Vikander. Alla röster är vuxenröster.
Givetvis finns Inger Nilsson med, hon som spelade Pippi på film, utan att, då det begav sig, inse att det skulle definiera hennes liv för alltid. Hon är starkt kritiskt till det slentrianmässiga bruket av Pippi som förebild. ”Just politiker verkar tycka att de är så himla djärva och galna när de säger att de vill vara som Pippi!”, säger hon.
Berätta om Pippi Långstrump! Det var dottern Karin som kom på namnet på huvudpersonen i berättelsen som började som en muntlig historia och erövrade världen som förebild, tröstare och provokatör.
Men Pippibilden och vad den inspirerat till inom olika konstarter är intressant att följa med, och boken ger några spännande exponeringar. Det kan handla om en Pippi som inte längre är nio. Den som glömt Kristina Abelli Elanders bildsvit ”Pippi & Superbruden” från 1970-talet där Pippi suveränt kraschar in i kvinnoidealet, får se dem igen här.
I Marianne Lindberg de Geers kortfilm ”45 år senare” är Pippi är medelålders och missanpassad, polisanmäld. Juristen Viktor Banke medverkar med en lekfullare text där han tänker sig försvara den unga Pippi i ett mål med brottsrubriceringarna olaga vapeninnehav, motstånd mot tjänsteman och penningtvätt. Pippi förstår inte vad rättegång innebär, är säker på att hennes pappa ska dyka upp. Det gör han också.
En bra bit i boken handlar om filmatiseringarna, den misslyckade som kom redan på 40-talet (Astrid Lindgren smet från premiären!), succéfilmerna med Inger Nilsson, där författaren såg till att ha koll, och den japanska animerade filmen som inte blev av, men som hade kunnat bli bra om den fått bli klar.
Ett kapitel för sig är också översättningarna och hur de avslöjar synen på uppfostran och barnkultur. Att Pippi var världens starkaste var svårt att svälja för den franska utgivaren. I USA var man genast uppmärksam på allt som hade med hudfärg att göra och lät kapten Långstrump bli kung över kannibaler – inte så lyckat det heller.
Lena Törnqvist, litteraturvetare, bibliotekarie och Lindgrenkännare står för den intresseväckande artikeln om översättningarna. Hon noterar att den tyska utgåvan av förståeliga skäl var känslig för färgen brunt, så Pippis strumpor måste bli randiga.
Häst eller ponny. Det franska förlaget ansåg det orealistiskt att en nioårig flicka kunde lyfta en häst, föreslog en ponny i stället. Astrid Lindgrens dräpande svar finns att läsa i jubileumsboken ”Pippiperspektiv”.
Illustration: Vang Nyman
Jens Andersen, som skrev biografin över Astrid Lindgren (”Denna dagen, ett liv”, 2016) skriver vidare om Pippi Långstrump i Tyskland, hur boken om Pippi kunde bli en del av pedagogiken i Tyskland efter nazismen. Den handlar ju om en som är stark men inte missbrukar sin styrka. Den som arbetade för Astrid Lindgren i Tyskland var Louise Hartung, förlaget Astrid Lindgren Text gav ut deras brevväxling 2016.
De här kapitlen är kanske de mest substansrika, men andra sidospår är också tankeväckande och belysande, som avsnittet om Pippis samtalsuppror av Lena Lind Palicki, som pekar på att normbrottet i verbalt uttryck var enormt. Det var otänkbart att barn skulle uttrycka sig så 1945.
Andra pekar på hur Pippiepitet tagits upp på olika håll, peruken av fotbollssupporters, frisyr och kläddetaljer av modet på catwalken. Minst imponerad är man kanske av kopplingen mellan Pippi och dagens influencers – den kan hålla om man svepande ser dem som självständiga personer som vågar sticka ut. Den tråden är ganska tunn, och böckernas Pippi är ju inte den som fiskar efter följare, tvärtom. Men att blanda mellan en kraftfull litterär gestalt och ett populärt fenomen är lätt hänt.
Utformningen av boken, omslagets färgsättning, pekar på Pippi som kontrast till det förhärskande. Figuren intar också en kraftfull pose.
Pippi är barnet som sa nej. Så att det hörs också sjuttiofem år senare.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.