Dan Lolax 06.01.2018 04:00

Om drygt tre veckor kommer Sauli Niinistö att omväljas till Finlands president.
Tiden håller på att rinna ut för de övriga kandidaterna, och det är osannolikt att något som sker inom valrörelsens ramar kan rucka på den sittande presidentens popularitet.
I Yles senaste mätning har stödet visserligen sjunkit en aning. Niinistö stöds nu av 72 procent av de tillfrågade, att jämföra med 80 procent i den förra mätningen.
Samtidigt är endast 13 procent av väljarna osäkra på vem som får deras röst. Den siffran är inte hoppingivande ens för valrörelsens tvåa, De grönas Pekka Haavisto.
För politiska journalister, sakkunniga och politiskt medvetna medborgare kan Niinistös försprång framstå som nedslående.
I stället för att vara förutsägbar och ljummen kunde valrörelsen vara en där kandidaterna är jämnstarka, där varje uttalande betyder något för väljarna och där också journalistkåren har entusiasmerats att ställa svåra frågor.
Låt oss ta den sista poängen först. Det är sant att Niinistö är svår att hantera för journalisterna. Att han är den sittande presidenten och därmed, av hävd, får en överdriven respekt är en orsak.
Att han är mäkta populär är en annan. Hans politiska profil, som inte är partipolitisk, innehåller få skrovliga ytor och det krävs kraftansträngningar om journalisterna ska få ett kritiskt grepp om den.
Man kan önska fler sådana kraftansträngningar, även om det inte är självklart att det skulle innebära mindre avstånd i opinionsundersökningarna.
Det är också sant att kandidaterna har svårt att överraska, så här långt in i valrörelsen.
Vad de kommer att säga, när de själva sätter agendan, är rätt förutsägbart och, på ett sätt, rätt betydelselöst.
HBL:s journalist Sylvia Bjon rapporterade utmärkt från Niinistös kampanj i torsdags (4.1).
Hon fångar förutsättningarna för den sittande presidenten så här: ”Gränsen mellan människors upphetsning över att presidenten är där, och det faktum att han är en politiker som gör reklam för att bli omvald, verkar i det här fallet helt utsuddad.”
Och vidare: ”Niinistö kan dels profilera sig liberalt med människorättsliga argument, dels övertyga de konservativa med den traditionella presidentrollens stormaktsrelationer – och därtill fria till arbetarna genom att varna för girighetens faror och frivilligt skära ner sitt presidentarvode.”
Niinistös mitten av vägen-approach må irritera, och får gärna utmanas, men förstå också att han tar den approachen för att presidentämbetet i kombination med hans popularitet möjliggör det.
Tyder presidentens popularitet på en blind auktoritetstro? Det finns sammanhang där ett ja på den frågan ligger nära till hands.
Ta till exempel debatten som följde Helsing Sanomats artikel i december om militärens underrättelseverksamhet.
Enligt tidningens ansvariga chefredaktör Kaius Niemi var det efter att presidenten oroat sig för nationens säkerhet som läsarna började ifrågasätta artikeln.
Sist och slutligen kommer Niinistös ställning trots allt att mätas i valdeltagandet.
Presidentval brukar ha välbesökta urnor. Ett brott i den trenden kan göra att ointresset för ämbetet blir ett viktigare samtalsämne än Niinistös auktoritetslika popularitet.
Samtidigt, om vi breddar perspektivet, måste vi erkänna att finländare generellt sett inte har svårt att ifrågasätta politiker.
Regering Sipiläs landsättning av den så kallade aktiveringsmodellen har stött på motstånd i form av en folkrörelse.
Det här kommer helt säkert att märkas av i nästa val, kanske till och med i ett tidigarelagt val.
Återigen: i den mån Niinistös popularitet är resultatet av en auktoritetstro så är det för att presidentämbetet, vars makt är begränsad, möjliggör det och för att han undvikit att göra stora misstag – därav populariteten.
En snäv slutsats som kan dras av Niinistös understöd är att väljarna inte är beredda att byta bort det välbekanta när det inte heller är nödvändigt.
Pekka Haavistos chans kommer om sex år, när förändringen är påtvingad. Han kan söka tröst i det, att de inåtvända och bakåtsträvande värderingar som Sannfinländarnas Laura Huhtasaari och
Paavo Väyrynen, centerveteranen med en valmansförening i ryggen, står för inte har vunnit ett brett folkligt stöd.
I den senaste undersökningen kommer Huhtasaari och Väyrynen, som har ett stöd på fem respektive fyra procent, inte ens tillsammans upp till Haavistos elva procent stora stöd.
Om Haavisto ställer upp i presidentvalet om sex år, som därmed skulle bli hans tredje kandidatur, kommer han nära den trygga kontinuitet som Niinistö nu personifierar.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln