Netflix kommer inte heller att leda till biografens död men beröringsskräcken öppnar upp för en intressant diskussion rent semantiskt.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Strömningstjänster så som Netflix, HBO och Amazon har de senaste åren mer aktivt fokuserat på egenproducerat material, och inte bara tv-serier utan även filmer.
Särskilt Netflix har jobbat hårt på att få sina långfilmer kvalitetstämplade genom prestigefyllda filmfestivaler och industrievenemang. Två Netflixfilmer tävlade om Guldpalmen i Cannes förra året (”Okja” och ”The Meyerowitz Stories”) och strömningstjänsten samlade på sig hela åtta nomineringar och en vinst (för dokumentären ”Icarus”) på årets Oscarsgala.
Just Oscarstatyetterna är hett eftertraktade för Netflix.
Reglerna är sådana att en film måste ha visats på en biograf i Los Angeles eller New York för att kunna kvalificeras för en Oscarsnominering. Netflix löser detta genom att tillfälligt visa sina filmer på bio, ibland bara för några dagar, och oftast med premiärdatum samtidigt som filmerna släpps online.
Detta har förargat biografägare eftersom det påverkar försäljningen av biljetter. Andra menar att det underminerar biografernas hela existens, att det inte finns någon poäng för folk att se gå på bio om filmerna finns tillgängliga hemma samtidigt.
I år har filmfestivalen i Cannes meddelat att filmer gjorda för strömningstjänster inte längre får tävla om Guldpalmen. På papper är det fortfarande möjligt om filmen har premiär i Frankrike, men den gesten är mer pro forma då de franska reglerna inte tillåter att filmer tillgängliggörs för strömning samtidigt som de visas på biografer. Även akademien verkar funderar på att se över sina regler. Ett förslag är att filmer inte ska kunna nomineras både till Oscars och Emmys (tv-priset) och således måste välja om de vill ses som film eller tv.
Meriterade och etablerade regissörer som Bong Joon-ho och Noah Baumbach har valt att jobba tillsammans med Netflix medan andra öppet tar avstånd från tjänstens filmproduktion.
Förra året gick regissören Christopher Nolan ut med hård kritik mot strömningsjättens strategi att tillgängliggöra sina filmer på alla plattformar samtidigt. Han kallade strategin poänglös och slog fast att han inte tänker jobba med Netflix. Jämförelsevis menade Nolan att Amazons modell – de ger sina filmer 90 dagar på biograferna innan de görs tillgängliga för strömning – är lättare att förstå och ställa sig bakom.
Nu har även Steven Spielberg uttalat sig negativt om Netflix Oscarambitioner. Han anser att filmer gjorda primärt för ett tv-format borde anses vara tv, trots symbolisk biopremiär, och därför inte kvalificeras för nomineringar.
Etablissemangets största irritationsmoment verkar vara att Netflix vägrar välja. Det är beslutet att släppa filmerna på alla plattformar samtidigt, och således vara både bio- och tv-film, som stör. Det handlar inte om kvalitet utan om revir. För om systemet fungerar går Guldpalmen eller Oscarstatyetten till den film som förtjänar det, och vad spelar det då för roll om filmen visats på biografer i tre dagar eller tre månader?
Netflix kommer inte heller att leda till biografens död – fokus på blockbusters, stegrande biljettpriser och de mindre biografernas öde är faktorer som är mer akuta – men beröringsskräcken öppnar upp för en intressant diskussion rent semantiskt. Vad menar vi när vi säger ”film” idag? Handlar det om format eller plattform?
Och i förlängningen: hur påverkar vårt sätt att se på film de filmer som görs? Den diskussionen får gärna föras, såväl i Hollywood och Cannes som hemma framför valfri skärm.
Martina Moliis-Mellberg
kulturskribent och filmkritiker
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.