Nej – Åbopartierna är inte plötsligt bästisar, trots att de skrev under samma avtal
Åbos nya borgmästaravtal är den rakaste filen mot politisk makt i staden under de närmaste åren.
Inte att undra på att alla partier skrivit under.
Den som ställer sig utanför har ingen chans att få en post som biträdande borgmästare eller som ordförande eller viceordförande i en nämnd.
Tunga maktpositioner med utrymme att påverka. Klart att alla vill vara med.
Således ståtar nu staden och blivande borgmästaren Minna Arve med en ”överenskommelse” som ska ”styra” stadens beslutsfattande under de kommande åren.
Man tvivlar.
Vad betyder ett politiskt avtal som godkänns av alla? Från Vänsterförbundet till Samlingspartiet, från SFP till Sannfinländarna. Kan det vara annat än tomma ord?
Naturligtvis har partierna inte plötsligt ”enats” varken till ideologi eller kring enskilda politiska stridsäpplen.
Partierna har skrivit under av pragmatiska skäl. Minna Arve har lagt fram ett avtal som är tillräckligt allmänt formulerat för att kunna sväljas av alla.
I ÅU:s spalter har avtalet kallats en ”floskelsamling” av tidigare chefredaktör Torbjörn Kevin.
Det är mycket borgmästaravtalet inte tar ställning till. Det säger till exempel ingenting om huruvida staden ska få spårvagnstrafik eller var det nya Konserthuset ska byggas (däremot sägs att det ska stå klart år 2025, vilket kan tolkas som att redan godkända placeringen på Självständighetsplan är den enda tänkbara, om tidtabellen ska hålla).
Avtalets föresatser vad gäller stadens ekonomi är lätta att hålla med om för alla. Ingen är väl intresserad av att som första hands-lösning höja skatterna eller överskrida budgetramarna. Men hur man i praktiken ska prioritera för att hålla sig till de deklarerade ambitionerna utvisar endast den politiska vardagen – i nämnder, sektioner, stadsstyrelse och fullmäktige.
Att beslutsfattarna i Åbo nu har ett borgmästaravtal att vifta med kommer nämligen inte att ta kål på de politiska fajterna.
Ett exempel: I avtalet konstateras att de undertecknade håller fast vid målsättningen om ett kolneutralt Åbo år 2029, ”med beaktande av att de relativt sett största utsläppsminskningarna behöver ske inom trafiken”.
Det betyder i klartext att man borde minska biltrafiken i staden.
Klimatmedvetenheten ökar visserligen dag för dag, men det är ändå utopistiskt att föreställa sig att Åbopolitikerna inom de närmaste åren kommer överens om radikala, konkreta beslut om att begränsa biltrafiken till exempel i centrum.
Till vad förpliktigar då skrivningen om att ”man håller fast vid målsättningen om ett kolneutralt Åbo”?
Under rubriken ”Ett Åbo som ständigt blir bättre” (Jatkuvasti parempi Turku) sägs att ”Åbo är en plats för kreativitet där man söker nya möjligheter i stället för nya sätt att säga nej”.
Under den kommande fullmäktigeperioden kommer vi dock alldeles säkert att höra många olika sätt att säga ”nej”. Det kommer att sägas nej till spårvagnstrafik, nej till nya cykelvägar som eliminerar befintliga parkeringsplatser och nej till diverse detaljplansutkast.
Olika nyanser av ”nej” kommer garanterat också att höras i fullmäktigesalen den dag då borgmästaravtalets intention om att staden finansiellt ska delta i Bangårdens upplevelsecentrum får konkretare ramar.
De politiska motsättningarna har med andra ord inte försvunnit i Åbo.
Hur skulle det ha sett ut?
Väljarna har lagt sin röst i enlighet med politisk övertygelse – och räknar med att beslutsfattarna levererar.
I rikspolitiken har retoriken klart skärpts. De ideologiska skiljelinjerna har blivit tydligare. Allt fler politiker debatterar modigt i stället för att mala på i intetsägande monologer.
Politiken har på många sätt blivit intressantare.
I det läget behöver Åbo inte en skara kommunala beslutsfattare som gömmer sig bakom en 11-sidig pappersbunt.
Och det kommer de heller inte att kunna göra. SFP kommer fortsättningsvis att tvingas lobba hårt för ett nytt svenskt högstadium i staden, VF fortsätter garanterat vaka som en hök över bolagiseringsplaner och De Gröna kommer desperat att fortsätta driva på sitt krav om spårvagnar.
Den 23 augusti väntas nya stadsfullmäktige vid sitt första möte fatta beslut om att staden får en samlingspartistisk borgmästare. SDP får posten som biträdande borgmästare inom fostran och bildning, De Gröna inom social- och hälsovård och Saml inom stadsmiljö (efter två år sker vaktombyte då denna post går till VF).
Borgmästaravtalet godkänns.
Med skolboksaktig precision definieras i avtalets sista stycken de sanktioner som drabbar det parti som bryter mot överenskommelsen. Brott mot samarbetsandan – så som den är beskriven i avtalet – leder till förlorat förtroende. Det betyder att partiets representanter inte längre kan inneha poster som biträdande borgmästare eller nämndordförande.
Den politiska vardagen kommer att visa hur denna samarbetsanda utfaller i praktiken och vad som tolkas vara ”ett brott” emot den.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.