Anja Kuusisto 20.11.2018 04:00

År 2017 var det som heter det summerade fruktsamhetstalet lägre än det någonsin varit i Finlands historia, 1,49, i år ser det ut att landa på 1,43.
Att nativiteten sjunker i oroväckande hög grad har påtalats redan länge, men den befolkningsprognos som Statistikcentralen publicerade i fredags sätter verkligen fyr på debatten. Den visar nämligen ännu dystrare scenarier än den senaste föregående prognosen, gjord för tre år sedan.
Bland annat så här säger Statistikcentralen: Antalet personer under 15 år i Finland uppgår till 760 000 personer år 2030, om fruktsamheten är oförändrad på nuvarande nivå. Under 2050-talet sjunker antalet till under 700 000 unga.
Senast har det funnits så få under 15 år i Finland var i slutet av 1870-talet, då folkmängden i landet var under två miljoner invånare.
Skrämselhickan är helt på sin plats.
Det är förstås möjligt att det kommer någon motkraft som får dagens barn och unga att skaffa många barn när de om tio eller femton år är i familjebildningsåldern, men just nu finns ingen förståsigpåare som antyder att trenden skulle brytas.
Tvärtom verkar de som skaffar barn att göra det i allt högre ålder, vilket antas medföra att barnantalet per familj hålls lågt, vilket kan vara både frivilligt och ofrivilligt. En osäker arbetsmarknad nämns också ofta som en förklaring till den bristande viljan att bilda barnfamilj.
Yle Uutiset frågade i fredags samtliga partiledare vad de ser för mediciner mot den låga nativiteten. Ett barnvänligare Finland och en familjeledighetsreform förekommer i så gott som samtliga svar.
Väl så, vi har även tidigare välkomnat reformen som torde bli ett valtema i vårens riksdagsval.
Det är endast Jussi Halla-aho, Sannf, som inte tror att någon sådan reform hjälper.
Han säger att om viljan att skaffa fler barn hängde ihop med socialpolitiken borde EU-länderna krylla av barn och u-länderna ha den lägsta nativiteten. Han kanske inte har hört talas om att faktorer som utbildning och tillgången på och acceptans för preventivmedel också korrelerar med barnafödandet.
Politikerna får överlag vara försiktiga i hur de uttrycker sig i nativitetsfrågorna, eftersom familjebildning naturligtvis är vars och ens privatsak.
När Antti Rinne, SDP, tidigare föreslog någon form av barnfödartalko buades han ut.
I dagsläget är samtliga partier – utom som sagt Sannf och i viss mån Blåa – rörande eniga också om ett annat botemedel mot den låga nativiteten och samhällsproblemen som uppstår då försörjningskvoten blir negativ.
Det andra botemedlet som nu unisont nämns är invandring.
Sipilä, Rinne, Orpo, Haavisto, Henriksson, Andersson, Essayah, alla talar de om invandring.
Väl så, säger vi igen.
En del av dem understryker visserligen ordet arbetsrelaterad invandring. Den invandrare som välkomnas är den som direkt placerar sig på arbetsmarknaden.
Det är ofrånkomligt att Finland behöver invandring, både den arbetsrelaterade men också till exempel asylsökande barnfamiljer borde välkomnas.
Det är inte riktigt det som Finland är känt för, dock. Det här landet har också avvisat väldigt många unga män med samma fras om att ”du är en ung man i dina bästa år”…
Nu är det ju inte så att Finland finns till i något vakuum. Den omgivande världen har koll på hur invandrare och flyktingar blir och har blivit bemötta i det här landet.
Så när det nu passar för Finland att välkomna invandrare borde Finland omgående se sig i spegeln: Finland vill ha invandrare, men vill de ha oss?
Vill man vara attraktiv för alla slags invandrare – från arbetarklass till högt utbildade proffs – då kan man inte ha ett samhälle där ett avvikande släktnamn, en annan hudfärg eller bristande finskakunskaper fortfarande av många ses som något suspekt.
Endast ett tolerantare Finland är ett Finland som kan locka invandrare i större mängder. Och nu ropar Finland efter större mängder.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln